Stroomi Strand.

På söndagseftermiddagen började jag skymta en ljusblå himmel bakom de snötyngda molnen. Det slutade snöa. Och solen spräckte molntäcket till slut. En lätt baltbris svepte över Pengulinn. Nu. Nu gör jag det. Tänkte jag. Jag hoppar på bussen och ser vad som finns vid slutstationen. Jag visste redan att havet fanns där. Någonstans. Stroomi Strand. Så jag hoppade av bussen och trippade den isiga gatan ner mot stranden. Koplibukten. Det var helt underbart. Människor promenerade. Hundar lekte i snön. Barn åkte pulka från en liten kulle ner på isen. Jag vill också. Åka pulka. Jag promenerade efter havet och sedan en bit genom strandskogen. Åh, kan det vara här jag till våren och sommaren kommer bränna kalorierna jag trycker i mig? Så kan det vara. Och på stranden. Dit kommer jag definitivt att återvända. Den ligger ju bara "bakom knuten" från mig. Typ.