28.

Idag fyllde jag år. Dagen började med att jag ramlade i den isiga stentrappan när jag skulle gå till bussen imorse. Det gick i slowmotion och jag hann tänka; this is it. Nu dör jag. Jag klarade mig dock med skrubbsår på händerna. På jobbet blev folk glada över mina kakverk. De glupska koddarna var nog mest glada. Och av dem fick jag det här fina grattis-meddelandet. Koddarna är analys/kodningen på andra sidan väggen om oss, redaktionen. Larmarna kom in och gav mig kramar och åt kakor och ville sjunga men det ville inte jag. Och sådär. Fint att fylla år ibland. Folk är extra fina.

Och i min brevlåda har jag fått det här kortet. Från Mormor och Morfar som inte vill att jag ska glömma Sverige.

Dagen har dock varit ganska långtråkig. Jag har haft extremt lugnt idag. De flesta av oss hade det. Det blev en del dötid och snicksnack. Och sista timmen höll jag på att dö, av tristess och av den tropiska värmen som är på kontoret. Räddningen blev en "födelsedagspresent" från koddarna (igen!). En isglass. Twister. Okej. Nu vet jag att typ någon skulle köpa glass till de hårt arbetande koddarna och råkade köpa en för mycket. Den fick jag. Men ändå. Jag blev glad. Piggnade till. Packade ihop mitt pick och pack och drog med spårisen till gamla stan. Mötte upp Ida...

... och vi begav oss till Fankadelik. Fankadelik är en av gamla stans finare vintagebutiker och där kan en hitta allt möjligt kul. Fint. Vackert. Ballt. Roligt. Osv. Den här klänningen till exempel. Dyr. Men urtjusig. Jag shoppade två saker. En blåvitprickig blus och en leopardkjol. Leopardkjolen var dock tänkt till en kvinna med världens minsta midja och vi var tvungna att vara två för att få igen dragkedjan. Men skam den som ger sig. Den satt som ett smäck sen. Nu får jag bara inte gå upp i vikt...

Därefter bjöd Ida mig på födelsedagsmiddag på Josephine.

Voila, vintage-fynden. 40 euro. Inte ens en fyrahundralapp liksom. Kjolen ska jag nog ha nästa helg. Då Ida och jag planerat att ha födelsedagsfest för oss båda. När alla har fått lön och så. Denna helg får bli LUGN. Eller ja, det blir en BDAW imorgon. BirthDayAfterWork. Vad annars göra en fredag, än att köra AW? Det har blivit så sedan "danskarna" intog kontoret. Fredags-AW varje fredag. Jag gillar det.

Det var min födelsedag 2013. Ett år kvar. Till 29. Det går för fort. Livet. Alldeles för fort.

Kryckan bakar.

Hej. Jag bakar ikväll. Det gjorde jag igår kväll också. Egentligen borde jag kanske vara ute och dricka vin och glömma att jag fyller så mycket som 28 år imorgon. 28. Jäkla. År. Det kan man inte tro när man ser mig. Jag ser inte ut att vara en dag över 20 (?!) och jag är ung i sinnet och minnet. Jag antar att jag brås på min mor. Och min moster. Vuxna fast oerhört barnsliga ibland. Nu sitter jag här och slickar rent bunken. Det bästa med att baka. Ikväll har jag gjort en chokladbollskaka. Igår gjorde jag snickers. Jag har ingen ugn i min lilla köksvrå så det får bli simpla bakverk. Inga franska frestelser den här gången. Och nej, jag ska inte äta upp allt själv. Jag ska bjuda mina kära kollegor på jobbet. Ge dem en extra dos kärlek på deras sista gråa februaridag 2013. Ja, happy födelsedag imorgon till mig själv. Det är torsdag. Nedförsbacke hela vägen mot helgen. Det gillar vi.

Och inga stjärnor lyser och hela staden fryser.

Nu är det snart vår,

jag liksom känner det i mina tår.

Det typ spritter i hela kroppen,

när jag får sätta min basker på knoppen.

Jag promenerar vackra trähusgatan fram,

jag ler och tycker att livet inte är fy skam.

När februarisolen får snön att droppa från taken,

 jag halkar i pölen… och blir blöt om baken.

Årets första dikt om våren, voila. Dålig kvalité. Men det är det bästa jag har att komma med för tillfället. Promenerade hem från staden idag. Såg solnedgången gå ner över Tallinns trähuskåkar. Det var fint. Men det är kallt. Och det ska bli svinkallt. Det säger alla prognoser. Jag hoppas de har fel. För jag vill bara en sak just nu: VÅREN. Omstart. Nystart. Dags att klippa sig och skaffa frisyr och dansa vidare. Nu ska jag se klart på The perks of being a wallflower. Fin film. Sen ska jag sova bort huvudvärken. Ögoninflammationen. Förkylningen. Bye bye ya all. 

Vive l'Estonia.

Idag var det ju Estlands självständighetsdag. Eftersom jag började må bättre och solen sken över Tallinn denna fina dag, så hakade jag på när Ammar frågade om jag ville se hur Tallinn firar denna dag. Med kameran över axeln lunkade jag till bussen och på vägen dit möttes jag av Estlands flagga. Överallt. Alla husen i mitt område flaggade denna dag. Och barn gick med små vimplar och sjöng estniska sånger. På bussen såg jag tanter och gubbar, tanterna i finaste pälsen och gubbarna i finrocken och hatten. Är det fest så är det. Ikväll blir nog många baltbarn gjorda... Säger Ammar. Jo, så är det säkert. Precis som svenskar släpper till lite extra på midsommar. Lite så här såg alla fall eftermiddagen ut.


Min lilla kvartersbutik på hörnet. Där det även finns en liten sunkig bar och hostel.

När jag klev av bussen vid Frihetstorget möttes jag av en militärparad. Folk applåderade och vinkade. Ungefär som svenskar gör med kung Calle och familj.

Mötte upp Ammar på Reval. Åt en estnisk marsipankaka dagen till ära.

Dagens outfit går till snubben med de fina pyjamasbyxorna. #street fashion Tallinn

Vi drog oss därefter till Kadriorg och HAVET. Det var så här fint denna dag. Men jävligt kallt.



Så kallt att jag till slut inte hade känsel i mina tår och började längta hem till min brasa...

Drog hem. Och jag slängde ihop en sojafärssås med en touch av röpang jag hade över från i torsdags. Fy fan vad bra jag börjar bli på att vara vegetarian. Ett inlägg om dess fördelar och varför det är så fantastiskt bra kanske kommer en dag. Nu ska jag njuta av ett glas röpang och lyssna på Nirvana och ladda om batterierna till morgondagen. Jobb igen. Ny vecka. Födelsedag. Suck. Jag undanber mig alla kommentarer om att min klocka tickar. JAG HAR INGEN KLOCKA. Jag kör mitt race. Och i min värld finns inga klockor. Ti hi.

Heja Estland.

Tidig söndagsmorgon. Det är den 24 februari. Estlands självständighetsdag. Just denna dag skiner solen från en klarblå. För första gången på nästan en månad. Jag kokar vatten till mitt snabbkaffe. Brer en macka. Sätter mig i min fåtölj på loftet. Tittar ut genom fönstret. Dricker kaffet ur min fula Fergie hjärta Andrew kaffekopp. Lyssnar på fågelsången i äppelträden. Och ser den bländande vårsolen leka på trähuskåkarnas takåsar. Fin dag. Synd att den ska förstöras av förkylning och ögoninflammation. Jag som ville se militärparaden genom staden. Istället tänder jag ett estniskt-färgat ljus och viftar lite lätt med min nyinköpta estniska flaggstång. Heja Estland. Bara för att det är din dag idag så ska jag lista fem saker jag tycker om med dig.

1. Estniska vitlöksbröd (NOMNOM)
2. Ostbullar. De där bullformade bröden indränkta med ost. Flottigt och gott.
3.  TALLINN. Bra stad.
4. Saku. God öl. Billig öl.
5. Den väl fungerande kollektivtrafiken. Det går och det går i tid och dessutom med svingamla bussar/trolleys/trams. Oavsett väder.

Anna Karenina.

Rysk dekadens och drama. Precis vad jag behövde igår, den grå tisdagen. Gick på bio med Sussi och Ida. Åt karamellkungen och dreglade efter Wronski (MUSTASCHEN!!) och suktade efter Anna Kareninas pärlhalsband och pälsar. Ah, det är ljuvt att gå på bio i Tallinn. Så billigt att det känns som att det är gratis. På köpet får man undertexterna serverade både på estniska och ryska. Bara det. På tal om estniska. Bra för mig som försöker lära mig detta sjukt svåra men ROLIGA språk. Det går sådär. Har inte riktigt börjat. Men fick idag beröm för mitt uttal. JAH. Nöjd. Fnizz fnizz.

Cause I'm dreaming of places...

Häromdagen rotade jag igenom gamla mappar med bilder. Har påbörjat en rensning av min fullproppade dator. Hittade några bortglömda Berlin-bilder. Från en bra sommar för snart två år sedan. Fick mig att bli sugen på att upptäcka mer öststäder. Vill åka tåg. Kanske buss bara för att det är så billigt. Men helst tåg. Och jag borde börja med Baltikum. För det är så nära just nu. Riga och Vilnius. Tartu. Och andra mindre städer här i Estland. Göra det istället för att dricka och dansa bort helgerna på mörka källarbarer. Men det är ju också kul. Och det är vinter och kallt och något måste vi värma oss med, här i öst. Frusna själar och kalla hjärtan. Men snart är det vår och snart är det sommar. Då kan vi leva och leka. Ännu mer. Tills dess ska jag nog ta det lite lugnt och spara pengar. Hitta på bra gratisnöjen. Ei... det kommer bli svårt.

Tallinnsöndag.

I söndags slängde jag kameran på axeln och mötte jag upp Ida på Tops i Kalamaja. För sen frukost/lunch. Våffla och coca cola. Cirka 12 timmar efter att vi suttit där och druckit billigt röpang i mörka natten. Alldeles för billigt röpang. Och alldeles för välfyllda röpangsglas. Blir lätt att man köper alldeles för många. Tihi.

Därefter promenerade vi in mot gamla stan.

Fina pastelliga hus. Jag hittade ett litet franskt deli där de sålde billiga macarons. Jag var såld. Drog fram Visa-kortet. Tihi.


Därefter gick jag till ett anrikt konditori för att dricka kaffe och låna deras wifi för att ringa Sverige.

Promenerade därefter runt i ett mörkt gamla stan. Här är DM Baar. Starka drinkar och Depeche Mode på repeat. Om man gillar det så gillar man det.

Och så har vi det fantastiskt vackra men turistiga Rådhustorget. Sedan mötte jag upp Emelie och Ammar för söndagsmiddag på Texas. Veggie-tacos och öl. Söndagsmiddag borde vi ha som tradition varje söndag. Det tycker jag.

Välkommen in.

En liten smygkik på mitt nya kärleksnäste i Tallinn kommer här. Jag håller på och inreder mitt loft. Det är tänkt att vara som sovrum och garderob och till våren och sommaren, även balkong. Det är så fiffigt det där fönstret, att det går att "veckla ut" så att det förvandlas till en liten balkong. Där kan jag sitta och titta ut över trähuskåkarnas takåsar och kolla på fågeldansen i min äppelträdsträdgård. Visst låter det för bra för att vara sant. Men så är sanningen. Inatt var första natten jag sov på loftet. På min nya säng, en billig ljusrosa madrass från Jysk. Det är ändå överskattat med säng, tycker jag. Det var det om det. Nu ska det inredas med filtar och kuddar och klädstångar och grejs. Sätta Pärlans touch på stället. Jag ska ändå bo här ett år. I Tallinn, bland trähuskåkar och äppelträdgårdar. Mon cherie, oui. 

Du är som sockret på livets flingor.

Så här har min alla hjärtans dag sett ut. Ni som läser vet att jag tycker detta är en rätt larvig högtid så detta kommer inte bli ett surt och bittert inlägg om varför alla hjärtans dag inte bör firas. Ni vet vad jag tycker, enough said. Men den här dagen. 14 februari 2013. Började med att jag föll pladask utanför mitt rosa trähus imorse. Jävla is. Dumma snö. Haltsprang till bussen. Kommer till jobbet. Ingenting fungerar. Det var kaos. Och förmiddagen satt jag mest och stressade och tömde kaffekoppar. Sedan vände det. Ett leende började leka i mina mungipor. Och för att visa mig själv lite uppskattning så gick jag och köpte en ask med fyra macarons, samt en hjärtformad bulle. Resten av dagen satt jag och fnissade på grund av sockeröverdos. Hi hi. Tills jag kom hem och upptäckte att dörren stod på glänt. Nu är det kört. Tänkte jag. Estniska tjuvar har länsat mitt hem. Tagit min kamera och min skruttiga dator och allt mitt guld. Så var det inte. Allt fanns kvar. Troligtvis gick dörren aldrig i lås denna morgon. Estniska dörrar. Inte att lita på.

Magiskt och tragiskt.

Ett inlägg om kärlek. Typ. Ett urval av betraktelser på Tallinns spårvagnar.

På spårvagnen mot Kalamaja och Kopli. De två. En dam och en herre. Gamla och skrynkliga. Han, stiligt klädd och med snälla ögon. Hon, iklädd lång päls, pälsmössa och stora ljusrosa glasögon. De sitter helt tysta, mitt emot varandra. Inte ett ljud säger de. De är troligtvis ett sådant par som kan tala med blicken. De vet vad den andre tänker. Känner. Genom att bara titta på varandra. Jag tänker att de nog levt tillsammans i all evighet. De har gått igenom Sovjets styrande järnhand över Tallinn tillsammans. Hand i hand. Sida vid sida. De kliver av i Kalamaja. Jag tänker att de nog har bott där hela sitt liv. I ett brunt trähus. Eller kanske ett grönt? Med äppelträdsträdgård. Jag inbillar mig att de är hemskt lyckliga med varandra. På det där simpla okomplicerade sättet. Jag tänker att de går hem och sätter sig i sitt kök. Lyssnar på radion. Äter ostmacka och dricker kaffe. Pratar med varandra om dagen. Vad de ska göra imorgon. Och i övermorgon. Det är de två alla fall. Tillsammans. Tills de dör. För det lovade de varandra. En gång för längesen. Och det är fint.

Ett annat par. De är unga. Vackra. Tallinns "nya" generation. De som är lyckliga, glada och fulla av liv. Längst bak i spårvagnen står de. Hon lutar huvudet mot hans axel. Han kysser henne på kinden och tar hennes hand. Sedan står de där. Hand i hand. Tills de går av spårvagnen. Tätt omslingrade. Skrattande. Förälskade. Lyckliga. Äckligt jävla lyckliga. Men det är vackert. 

Sedan finns det de som har fallit utanför allt det där vackra. En tjej och en kille. Unga. Yngre än mig troligtvis. På spårvagnen från Kopli. Tjejen ligger orörlig, hopvikt som att hon inte har några leder i kroppen. Han sitter med huvudet böjt. Vilar ögonen. Efter en stund öppnar han upp dem. Tar fram något ur fickan. Ett papper. Fixar lite en stund. Innan han böjer ner huvudet och för näsan ner mot papperet. Och det som finns på papperet. Drar in. Snyter sig. Hostar till. Nu är han vaken. För en stund igen. Hon däremot, ligger fortfarande orörlig, hopvikt, på andra sidan om honom. Jag tittar mig omkring. På människorna. Ingen verkar bry sig. Ingen ägnar dem en blick. Det här är vardag för människor i Tallinn. Att se sådant. Jag blir fortfarande förvånad och illa berörd. Men även jag, har vant mig vid den här tragiken. Man vänjer sig fort vid saker som är bra, men precis lika fort vid saker som är dåliga. Jag klev av spårvagnen. Det unga paret följde med spårvagnen vidare.


Eller den gamla kvinnan i huckle jag en dag mötte på gatan. Tårar rann nedför hennes ansikte. Och hennes hjärtskärande gråt högg till i mitt hjärta. Jag har aldrig sett en sådan miserabel människa. Med tomma ögon. Tung kropp. Tunga steg. Promenerade hon förbi mig. Mot vadå?


Tallinn 2013. Kärlek och hat. Romantik och tragik. Magi och kemi. Oui oui.

På min gata i stan...

... ser det ut lite så här.

Folk har efterfrågat hur jag bor. Det här är en del av gatan jag bor på. Bland trähuskåkar och snötyngda äppelträdgårdar. Jag kommer visa bilder från stadsdelen och min lägenhet senare.Till dess, ger jag er min gata i stan.

Söndagen.

Söndag. Vaknar klockan sju. Somnade vid nio kvällen innan. Tittar på telefonen. Åtta sms. ”Vafan vill folk mig på natten!!” Eller så är folk vana vid att jag är vaken. Kliver upp. Tar på mig raggsockor. Det är kallt. Kokar kaffe-vatten. Gör i ordning citronvatten. Brer två smörgåsar med crème bonjour och rödlök. Tänder en brasa. Sätter mig tillrätta i fåtöljen framför. Dricker kaffet. Äter smörgåsarna. Kryper upp i fåtöljen och stirrar in i brasan. Lyssnar på musik. Tittar ut på snön som faller utanför mitt fönster. På fåglarna som trippar omkring på hustaken. Tänker ”vad ska jag göra idag?!”  En sväng till Kalamaja och testa det där Tops kanske? Dricka kaffe och snylta på deras Wifi och ringa folk i Sverige. Så blev det. Klev in på Tops och möttes av en jag träffat förra helgen på Levikas, som jobbar där. Drack kaffe och åt våffla med jordnötssmör. Pratade. Ringde syster. Instagrammade (so lame, I  know). Kikade facebook. DN, mejl och sådant. Tops är ett ställe jag återkommer till. Fint. Atmosfär. Rutigt gammalt golv. Fina kaffekoppar. Och de spelade dessutom fransk radio. Ja, ni fattar. Jag trivdes. Om jag mådde dåligt på lördagen så mådde jag betydligt bättre på söndagen. Men mitt mood är lite dämpat för tillfället. Pms är ett skäl till det. Denna satans återkommande sjukdom. Som får en att gråta. Att hata. Bli elak. Och som får en att krypa innanför sitt skal i flera dagar och vägra komma ut. Dessutom gör den mig till en fetknopp och jag äter allt som kommer i min väg. Jag tror varje gång, varje månad, att jag är på väg att åka på influensa, eller att dö. Men så blir jag påmind. Det är så här. Det går snart över, igen. Till dess får jag krama om mig och äta micro-popcorn med ostsmak till middag och trösta mig med att jag snart är mig själv igen. Snart. Avslutade dock söndagen bra. Jag mår bättre om jag kletar på mig rött läppstift och tar på mig fina kläder och går ut och träffar folk. Tänkte jag. Det blev middag på F-Hoone med Ammar och finöl på Pudel bar till efterrätt. Det senare ett paradis för öl-hipsters. Inget favvo-ställe för en som gott nöjer sig med en hederlig billig fin Saku-öl. En som jag.