Putain Swedbank, Putain!

Idag har vi till slut fixat oss varsitt estniskt bankkonto. Det har varit en lång och smärtsam process. Efter att Swedbank först tagit extremt lång tid på sig, sedan ljugit oss rakt upp i ansiktet, surade vi till. "Then we would like to cancel this and go to another bank!" Sagt och gjort.

Efter jobbet idag stormade vi SEB. Där tog det cirka en halvtimme att fylla i lite papper och därpå fick vi vårt estniska bankkonto, i handen, DIREKT. På fredag kan vi hämta våra bankkort. Men allt annat ordnades på en gång. Snabbt, smidigt, enkelt. Bra SEB. Putain Swedbank, Putain!

Nu kan vi betala hyra och vi kan få lön. Två väldigt viktiga saker.

Hon försökte sno min plånbok. Men hon stal mitt hjärta. Jag stal en puss.

I fredags vaknade jag upp av att det var snöstorm. Första riktiga snön hade fallit i Tallinn under natten. I helgen låg den fortfarande kvar. Och fortfarande är marken vit. Hösten försvann med en stormvind.

Jag bestämde mig för att föreviga den första estniska snön. Jag slängde kameran lagom ohipstrigt runt halsen och drog med mig Alexander aka "bästis" på stan för vintage-shopping.Vi kom dock iväg sent och mycket hann stänga innan vi hittat det. Köpte dock en bok om Paris i en liten bookstore. Det blev inte så mycket shopping. Det blev mest en del strosandes gata upp och gata ner i Gamla Stadens trånga gränder. Kvällen slutade istället i fina Kalamaja med öl på Lejonkulan och franskt röpang på Café Bohème. Bildbomb kommer här.


Påfyllnad på kaloriförrådet och en uppiggande espresso-shot.

Jag köpte en fulfin blommig scarf.

Sedan kände vi att vi var tvungna att gå bort från turiststråken. Vi är "the locals" och har därför inte råd att göra Tallinns turiststråk. Vi promenerade mot Kalamaja, bohemområdet. Vi gick och gick bland färgglada vackra och nedbrända trähus. Gata upp och gata ner. Vi gick vilse och hoppades lite på att slippa bli rånade."Hon försökte sno min plånbok. Men hon stal mitt hjärta, jag stal en puss." Den här killen slår mig med hästlängder gällande poesin. Mina gamla dikter kommer inte i närheten.



I övrigt har vi redan bestämt att vi ska flytta till Kalamaja. Jag vet inte hur många gånger vi använde frasen "här kan vi bo!!" Jag måste bara övertala Sussi aka "morsan" att hon vill bo i ett luggslitet trähus i Kalamaja.

Det började suga i öl-tarmen efter ett tag. Vi hittade en undanskymd bar där de spelade Samantha Fox och Roxette. De hade billig öl också.

Väggarna var täckta av Lejon. Lejonkulan döpte vi det till. Ett av våra nya stammishak. Vill man vara riktigt vågad kan man köpa mini-laxsmörgåsar för 1 euro. Risken finns dock att man en timme senare sitter på toa och har lagom ont i magen.

I väntan på att Infopaq's färskaste Björn skulle dyka upp gick vi till Café Bohem och placerade oss i fönstret. Vi väntade och väntade och väntade.

Jag drack välfyllda rödvinsglas och njöt av att kunna kolla på spårvagnarna som susade förbi utanför.

Björn dök upp efter ett par timmar. I taxi såklart. Björn åker alltid taxi.


Sedan drog de in mot stan till Kodu Baar. Jag satt kvar i fönstret och väntade på att mina drömmars fransos skulle dyka upp. Skoja bah. Jag tog spårvagnen hem och sov för jag var dödstrött. Skyller på en hård vecka med förkylning, uppsvullna bihålor och ingen röst.

Kodu Baar.

I lördags. Det var åskoväder och regnet öste ner. Vi drog in till stan. Hamnade på en terrass utomhus i Gamla stan. Rökte vattenpipa. Men så hägrade Kodu Baar. Det här är Kodu Baar.

Kodu Baar är mitt hittills favoritställe i Tallinn. Det ligger nedklämt i en källare. Har en grymt skön snubbe bakom disken som serverar allt från inhemsk öl till gregoriansk likör och hemgjorda blåbärs-shots. Musiken är underbar. Liveband som spelar ibland. Och ur högtalarna ljuder östeuropeisk musik av alla dess slag. Hos Kodu Baar sjunker man ner i sköna soffor i dunkelt ljus. Eller så fuldansar man tokhärligt till bra musik i källarvalvet. Så kan man dricka öl och röpang och bara vara. Titta på folk. Jag gör lite av allt. Sådana ställen jag gillar.

Det här är Hiding på Kodu Baar när hon dricker hemfixat hot wine. Som glögg. Fast större.

Kodu Baar är numer vår stammisbar. Sedan gick vi hem i spöregnet. Kan tillägga att jag bor en bit från staden. Kan tillägga att mina skor fortfarande inte torkat. Men man känner sig aldrig så levande som när man dansar i regnet och hoppar i vattenpölar.

Söndagen var en dag då jag reste mig ur sängen och drog upp persiennerna framåt kvällen. Hittade ett sms från Finnen: lever du? Skönt att veta att hon levde. Tallinn, får oss att dansa och le. N'est pas...

See Kopli and then die.

Nu ska jag berätta min historia. Om Kopli.

Jag fick höra redan innan jag flyttade till Tallinn att Kopli inte är så hett område att bo i. Men jag har trots det varit himla nyfiken på det. Så därför var jag inte sen att haka på när Susanna frågar mig på väg hem från jobbet igår om vi ska åka till spårvagnens ändhållplats. Löppeatus. Vi fortsatte över järnvägen mot andra sidan staden. Förbi ryska marknaden och det fina Kalamaja susade vi förbi. Väl framme öppnas dörrarna och vi tvingas gå ut. Vi möts av en träkyrka. Och inte mycket mer än så. Vi kliver på en ny spårvagn och båda sätter sig vid varsitt fönster. Inte bredvid varandra. In kommer ett gäng män. Kopli-tomtarna kan vi kalla dem. Den ena slår sig ner vid mig. En annan var blodig i ansiktet. Susanna gömmer sin plånbok mellan låren och låtsas som ingenting. Jag sitter blickstilla och tittar ut genom fönstret. Spårvagnen gungar till. Kopli-tomten gungar till. Då ser jag i den gungande ögonvrån. En spruta. I hans hand håller han en spruta.

Jag satt blickstilla. Men jag lovar man kunde se paniken i mina ögon. Jag viskar till Susanna: vi går vi går! 
Jag tog mitt pick och pack och nästan sprang längst fram i spårvagnen.

Fem minuter senare tvärstannar spårvagnen mitt mellan två hållplatser. Poliser rusar in i varsin ingång och dörrarna stängs. Biljettkontrollen. Jag har hört att detta sker ytterst sällan. En timme tidigare hade jag berättat för Alexander att det är lugnt. Kontroller sker typ aldrig. Just det. TYP aldrig.

Jag har köpt en månadsbiljett som gäller på all kollektivtrafik. Den har jag alltid ligger i min plånbok i väskan. Bara det att denna gången hade jag inte plånboken med mig. Jag visste ärligt inte vart den var. Någonstans i mitt rum men vart visste jag inte. Återigen. Paniken i mina ögon. På darrande engelska. Skakiga händer. Jag pekar på Susannas biljett. I have one like that. But my wallet got stolen. Jag slängde fram passet och tittade på honom med mina snälla blå ögon under luggen. Han pekar till slut att jag ska gå fram till kassan. Jag förstår inget. Jag frågar panikartat finnen. Susanna, do you have money for the ticket? Hon gav mig en bunt mynt. Jag blev framslängd till kvinnan som körde. Hon pratade estniska. Jag förstod ingenting. Jag fick alla fall inte köpa någon biljett. Var tvärsäker på att jag skulle bli avslängd och få en bot på 50 euro. Jag hade hört om det här innan jag flyttade hit. Estnisk polis är inte heller så mesig som den svenska.

Men jag fick sitta kvar. Jag tror jag fick en snäll gubbe. Jag är glad för det. Jag ville inte ge 50 euro till Estland. Från och med nu har jag alltid med mig plånboken vart jag än går.

När vi sedan gick av spårvagnen möttes vi av en mur med street art. Karma. Stod det. Right in my face.

Eftersom jag tyckte jag hade tjänat 50 euro då jag slapp böta. Gick jag in på en vinylbutik och köpte mig en fransos att ha som prydnad. Charles Aznavour. Idiot, je t'aime. Sedan blev vi ölsugna och gick till beerhouse och drack måndagsöl. För det var vi värda.

 


Nu har vi sett Kopli. Jag är nöjd.

Morgonens ord från köksbordet.

Nej. Det här blev inte som vi tänkt oss. Det är klassiskt estniskt väder. Regn som faller från den gråmolnstyngda himlen. Kesk Turgs marknad får utforskas en annan dag. Istället lång frukost och nypressat sovjetiskt kaffe. Vi äger stället. Vi hänger alltid i köket. Vissa uppskattar vårat sällskap här. Andra inte. Dörrar smälls igen med en sådan där estnisk kraft bara estniska kvinnor har. Men köket ingår i hyran. Det ska användas. Tänker jag. Denna morgon/förmiddag sänder jag därför live från köket. Ett av mina favoritord/meningar på estniska har jag svårt att uttala. Men övning ger färdighet. Här kommer det. Järgmine Peatus. Nästa hållplats.

Uppdaterat:

Om ni vill se mer vad vi gjort på morgonen så gå in på Finnens blogg. Den bjuder på bilder från mitt städade kärleksnäste.

In vodka veritas.

Go-Alko. Estniska Systembolaget. Här finns det sprit. Kom och köp en flaska vodka för under 50-lappen. Men vin. Det är dyrt. Vin är för finsupare. Där får du lägga en hel timlön och det kanske ändå smakar jäst saft med en touch av bajs.

Vart jag vill komma med det här inlägget? Jag vet inte. Kanske att jag förstår att så många människor i Estland luktar sprit? Det är billigare än tvättmedel. Billigare än tandkräm.

Har även ändrat det gamla ordspråket "in vino veritas". Här i Tallinn säger vi "in vodka veritas".

I vodka finns sanningen? Ja, den tragiska.

Fast ibland får detta supande folk mig att le. När jag på väg till jobbet promenerar förbi två karlar som halsar rakt av ur en 2 liters petflaska som det står Ölu på. ÖL. I 2 liters petflaska. Det är så tragikomiskt så jag dör av skratt. Men inombords gråter jag. Alkoholism är inget att skratta åt.

Däremot. Alkoholiipood. Alkoholbutik betyder det. Det är så roligt ord att säga så jag sitter och fnissar högt för mig själv varje gång jag ser skylten och i lätt falsett säger det. Alkoholiipood. 

Och Go-Alko? Jag vet inte hur jag ska tolka det. Men det är nog fritt att tolkas. Kanske alkohol to-go? Som en take away latte. Go-Kaffe? Go-Alko? Je ne sais pas. 

Om att våga vara est.

Häromdagen i mataffären. En dialog mellan mig och pojken bakom kassan.

Jag - Tere! (Täääärää)

Han - Tere!

Han - blablabla (något om vad det kostade)

Jag - *tyst och gav honom pengar*

Han - blablaba (han gav mig pengar tillbaka)

Jag - Aitäh! (Tack)

Han - blablabla (något om jag ville ha kvittot)

Jag - No thanks!

Allt gick som på räls. Jag var est för en sekund. Han trodde jag var est. Men jag försa mig på slutet med engelskan. Det värsta var att det hade varit så enkelt att låtsas vara est hela dialogen igenom. Han hade trott att jag var est. Om jag bara hade lagt mig till med ett enkelt nej på estniska. Ei. Så enkelt hade jag kunnat låtsas vara lokalbo. För är det något jag inte gillar så är det att jag inte kan språket. Jag har snappat upp vissa ord såklart. Men uttalet är så svårt i vissa fall. Dessutom går jag upp i falsett när jag pratar estniska. Det låter helt åt helsike. Susanna går det bättre för. Men hon talar ju finska. Hon har ett försprång. Men ändå, när vi letade efter jäst på Rimi kan ha varit en hyfsat kul stund. Till slut. Susanna frågar: We want to have the thing that makes bread rise...

Dah. Livet i Estland är bitterljuvt.

Ska dock fundera på att läsa språkkurs om kvällarna. Om inte annat för att pimpa mitt CV.

Kvällens ord.

Fick ett infall ikväll och bestämde mig för att spela in en video med kvällens ord. Susanna stod bredvid mig och flinade och jag såg att hon tänkte "konstig blir konstigare.." Men hon känner inte till min webcam-historia. Många av er andra gör det och karriären gick ju som bäst när Irene och jag drack rödvin och trodde vi var Edit Piaff. Nu är jag dock solo. Lade ikväll ut det i vår grupp på Facebook och det var en uppskattad video och de skrek "mera mera mera" och hyllade mig som om jag vore kunglig. Jag är så blygsam jag vet. Här kommer det alla fall. Kvällens ord. Jag skulle dock vilja kalla detta ord för alla dagars ord. Då vi använder det jämt här i Tallinn. Ordet är: autobussijaam! Det betyder busstation och det var det första estniska ordet jag lärde mig. Jag älskar hur det låter.

Just idag är jag stark.

Tänkte fatta mig kort. Ovanligt för en första klassens ordbajsare som mig. Men jag är en mens-bitch idag och har inte fått några salta döskallar. Eftersom det verkar inte finnas saltlakrits i detta jävla land. Förlåt Tallinn, det är inte dig det är fel på. Det är människorna som inte äter saltlakrits. För övrigt kan jag meddela att det inte ens har gått tre veckor sedan jag och finnen kom hit och började jobba. Men vi har redan hunnit med att ta kål på varsin dator. Sleeping mode. När den texten dyker upp är det slut. Datordöden. Jag har dock fått en "ny". Det betyder att jag numer har min egna dator. Mitt egna skrivbord. Och jag kan börja ställa kaffekoppar och annat fint som markerar mitt revir. Det skämtades om mig en gång på ett utbildningsmöte vi hade. Att jag kommer börja slänga mig omkring med olika vintage kaffekoppar. Ett skämt som mycket väl kan bli sant. Jag har egentligen inget viktigt att säga. Som vanligt. Tänkte bara visa lite bilder från i söndags när finnen och jag var bakfulla och promenerade in till byn för att dricka kaffe och titta på fina saker. Bland annat Alexander Nevsky Cathedralen. Denna ryska skönhet. Ni får se nedan.

En lång gata vi går (eller åker buss) när vi ska till stadscentrum. Den kantas på ena sidan av stora fina (på estniskt vis) hus. På andra sidan kantas den av ett grått staket.



Frihetstorget. Här visar man upp sig om man tycker man har något att visa upp.

Ryska skönheten. Det var förbjudet att fota innanför. Men jag kan berätta att den var klädd i glittrande guld och vackra saker.

Vi fikade på ett café där medelåldern var cirka 69 år.

En sak jag tycker om är att veta exakt hur många sekunder jag har på mig att korsa ett övergångsställe. Eller hur många sekunder jag måste stå och vänta på att få gå över med mindre risk att bli påkörd av en galning i bil.

Bare en fin gammal trådbuss som susade förbi.


Det var det om det. Jag återkommer. Nu ska jag snart hämta tvätten i tvättstugan. Rena trosor i två veckor till. Det sitter alltid bra.

All great things comes in golden packages.

Idag har vi storhandlat efter en hård arbetsdag. När vi handlar matvaror och dylikt går vi efter devisen att allt ska vara så ryskt som möjligt. Det är bäst, fulast och billigast. Eller om det är inpaketerat i guld. All great things comes in golden packages.

Jag har tänkt att jag skulle försöka sammanfatta min lördag. Men det kommer inte gå. Det hände så mycket och som inte var planerat. Men allt som är kul är oftast oplanerat. Tanken från början var att vi skulle handla och fika på eftermiddagen med Sara och Linn, två kollegor. Det gjorde vi också. Sedan skulle vi bara gå och möta upp en ny kollega och välkomna honom till Tallinn med att käka och "ta en öl". Det slutade med ett flertal barbesök och hemgång tidigt på morgonen. Jag blev upp över öronen kär i Tallinn när vi satt på ett skitigt golv i en källarbar och drack likör från Georgien och lyssnade på ett ryskt folkloreband. Det var fruktansvärt fint. Depeche Mode bar var likaså sympatiskt. Röda lädersoffor. Bara Depeche Mode som kom ur högtalarna. God öl och så. Hursom, jag kan inte beskriva lördagen och få den att framstå som så bra den var. Men den fick mig att fundera på att konvertera till baltofil. Jag låter helt enkelt bilderna tala för sig. Vi börjar från början och slutar sent. Det märker ni.


Sista bilderna vill jag ge komplimanger till den finske fotografen. Hon lyckades med en fantastisk serie bilder. Jag bjuder på det. Jag bjuder på mig själv. Det här är Svin-Kristin i sitt bästa tillstånd.