Framtidsplaner, drömmar och mål.

Tidigare i somras besökte jag en studie- och yrkesvägledare på stan. Det var ett bra och roligt möte som förhöjde både min självkänsla och mitt självförtroende. Under en timme talade vi om min bakgrund, mina studier och min framtid. Vi talade om drömmar och mål vad gäller utbildning/arbete. Jag fick frågan "har du planer för framtiden?" varpå jag svarade "nej, men det finns idéer." Därefter fick jag skriva ned tre av dessa idéer. Dessa var:

- läsa master i kulturgeografi/forska.

- bo och arbeta utomlands.

- arbeta inom ett företag/organisation i en internationell miljö.

Det är fint att få skriva ned drömmar och mål på ett papper. Det är ännu finare att få bocka av någon av dessa. Som jag får göra nu, snart. Bo och arbeta utomlands. Nu är flygbiljett bokat. Den 1 oktober lyfter jag från Arlanda och efter en resa på hela 55 minuter landar jag i mitt nya hemland. Estland. Tallinn. Jag är pirrig, förväntansfull och skräckslagen. Som livet ska vara med andra ord.

Kryp ut ur skalet och gör något galet.

Det hade legat där någon vecka. En pdf-fil på datorns skrivbord. En utlyst tjänst om att arbeta på Infopaq. Mediebevakningsföretaget. Tjänsten fanns på andra sidan Östersjön. Tallinn. Estland. Jag ville söka. Men jag visste inte om jag vågade. Det var ju i Estland. Inte i Frankrike. Inte i mina drömmars land. Och definitivt inte i ett land med varmare klimat. Men så. På måndagskvällen. Tre timmar innan annonsens deadline. Då slängde jag ihop ett personligt brev och tillsammans med mitt CV kastade jag iväg det. Fort. Innan jag skulle ångra mig. Dagen efter hade jag fått respons. Jag skulle göra ytterligare en intresseanmälan innan ett visst datum. Jag tvekade. Men jag gjorde det. Fick göra arbetsprov och därefter telefonintervju. Och jag fick jobbet. Som skribent på Infopaq. Jag ska flytta utomlands. Till Tallinn. Estland. Totalt tvärtom vad jag alltid drömt om. Totalt tvärtom vad jag tänkt. Men det är faktiskt det som känns så befriande. Att göra något tvärtom. Chockera sig själv och sin omgivning. Va, ska den där fanatiska frankofilen flytta till Estland?? Oui, det ska hon. Och som jag längtar efter att få promenera i min pälsjacka i ett vinterknastrigt Tallinn. Tallinn. Smakar på ordet. 6 timmars bussresa från St. Petersburg. Ryssland. Två timmars bussresa till Riga. Balkans Paris. Men oui, det här blir nog bra. Och blir det dåligt så finns trygga gamla Örebronx kvar och väntar på mig med öppna armar. Och hörrni, folket, ni tar väl båten över och säger hej?

Annars. Jag tar med mig kameran på axeln och det är den här adressen ni ska hänga på om ni vill få små glimtar ur livet från Tallinn.

Höst och 2012.

När de flesta svenskar går och grämer sig över att det snart är höst, på riktigt. Då längtar jag. Hösten är min absoluta favoritårstid. Höstfärger. Les coleurs d'automn. Höstpromenad. Hopp i färgsprakande lövhögar. Regnsmatter. Vattenpölar. Höstkläder. En naken-fobikers dröm. Höstkläderna. Fint. Underbart.

Inför denna höst känns allt väldigt ovisst. Jag vet ingenting. I tre år har jag vetat att jag ska studera. Jag har vetat att inför varje höst får jag sätta min fot på Örebronx Uni i höstskrud. Och jag har älskat det. Varje sekund. Dricka kaffe i höstskimret. Trötta sega föreläsningar. Böcker som ska läsas. Tentor som ska skrivas. Och så vidare. I år vet jag inget. Vad jag kommer göra och vart jag ska ta vägen. Läskigt och samtidigt härligt.

Några saker jag längtar efter nu:

- få tillbaks den där vita fräscha kroppsfärgen.

- dansa omkring bland höstlöven.

- cykla i motvind och hata det.

- drömma mig bort till regnsmatter.

- ha röda läppar varje dag.

- ta fram leopardpälsen.

- ett roligt och inspirerande jobb. Somewhere.

- en ny basker som får smeka mina blonda slitna lockar.

Och...

... höstpicknickar.

Bild knäppt hösten 2011 av Irene Danielsson.

Så kom nu hösten 2012. Komsikomsi. Jag har väntat på dig.

Tybbles bajsande elefanter.

Det är Cirkus i stan. I Tybble. Parc Tarzan. Det går omkring elefanter där och kameler och åsnor och män med vackra kroppar och rufsigt hår. Jag gillar inte Cirkus egentligen. Jag minns inte att jag någonsin gjort det? Men jag gillar djur. De är fina och vackra och kloka. Jag hoppas verkligen Cirkusen behandlar de väl. Men det är kanske inte alla elefanter som får resa till Sverige? Bara det. Vilken grej. Eftersom Valter ÄLSKAR djur så promenerade vi dit en eftermiddag. Han måste ju få se elefanter. Det är så vackra djur. Deras stora Dumbo-Öron och de långa snablarna och så ser det ut som att de ler lite när de kollar mot en. Sådär lite i smyg. Sen bajsar de en jättestor hög som landar i det gröngula gräset i Tybble. Det kommer växa bra till nästa år.

Valter 1 år.

I onsdags, den 5:e september, var det Valters första födelsedag. Ett år har passerat. Tillsammans med världens finaste systerson. Jag har varit moster i ett helt år och ärligt talat. Jag trodde inte jag skulle få sådana moster-känslor. Denna dagen var min mor och jag helt lediga och hängde hemma hos Valter och Sara hela dagen. Vi åt födelsedags-lunch, gick Oset-promenad, öppnade paket, lekte, blåste ballonger, garnerade tårtor och så kunde kalaset börja och tjocka släkten vällde in. Vi grillade korv, öppnade ännu mera paket och åt tårta. Valters första tårtbit. Ja, av det som han inte slängde på golvet eller i mosters hårsvall. Fin hårinpackning. Lite såhär såg dagen ut.

Post-examen.

Foto: Lisa Johansson

Det är typ tre hela månader sen. Examen alltså. När vi skålade i champagne och dansade till Euphoria och firade att C-uppsatserna var klara, Cissi var hemma från USA-studierna, och vi hade avklarat tre år på Örebro Universitet. Tre år. Från halvdanna studieresultat och flum på MKV, till seriösa studier i Kulturgeografi. Med en orgie i VG-tentor och uppsatser. Fint betyg och omdöme på le C-uppsats. En kandidatexamen i min hand. Merci. Jag måste få skryta. För jag är faktiskt jäkligt nöjd med mig själv och hur jag utvecklats, vuxit och blivit mer medveten om vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. För tre år sen var jag bara ett barn som lekte med livet och inte visste vad hon ville. Det var fint det med. Men jag föredrar nu.

Örebronx Pride 2012.

Igår. Fredag. Då gick Cissi och jag upp på stan för Örebronx Pride. Vi tog bästa platsen efter Drottninggatan. Snett mittemot Lindhska bokhandel. Älskar den. Den har legat i det hörnet så länge jag kan minnas. Älskar speciellt den stora lottförsäljningsskylten. Så inte 2000-tal att ha så. Men tillbaks till Pride. Vi trängdes med människor i alla åldrar och kön och väntade på att paraden skulle komma. Bakom oss stod ett litet barn med sin mamma och när paraden rullade förbi oss frågade den: "mamma, är alla pojkar där kära i pojkar och är alla flickor där kära i flickor?" Varpå mamman svarade typ: "nej, det är de inte. Folk är med och stöttar och visar sin åsikt." 

Och det är ju sant. Det handlar ju om människor. Och att alla människor är olika. Solidaritet. Och kärlek. På alla sätt och vis. Det är ju jävligt fint. Men så läser man kommentarsfältet på Na.se. Där "folk" skriver om hur kommunen borde satsa pengar på sånt som är viktigt i samhället, såsom gamla och sjuka, istället för Pride. Då, någonstans inne i mig brister det. Pride är ju viktigt. Det är ju jävligt viktigt att vi arbetar för ett samhälle där alla människor ska få må bra. Och Pride är ett sätt att få människor att må bra. Dessutom är det en rolig grej. Det är färgglatt. Roligt. Fint. En folkfest. Sist jag kollade så mår vi människor bra av att ha roligt. Det finns forskning på att kultur-arrangemang och dans och musik och så, har en positiv inverkan på människor som har olika sjukdomar. Och som faktiskt kan hjälpa de att må bättre, och kanske bli friska. Så ur den synvinkeln så är Pride ett sätt att satsa på människor. Friska som sjuka. Gamla som unga. Kvinnor som män. Oavsett läggning. Oavsett bakgrund.

Jag kan bara säga för mig själv, att jag blev lite gladare igår. Jag har inte varit glad den här sommaren. Mitt Krille-leende har lyst med sin frånvaro och jag har varit nedstämd och trött och oinspirerad. Det har synts på foton. Mina ögon har varit tomma. Men att stå mitt på stan, bland alla människor, alla regnbågsflaggor, all förväntan, och få lite lätt gåshud när paraden gled förbi oss. Att känna peppen när musiken närmade sig oss och få känna att man lever. Om så bara för en sekund. Det behövde jag.

Ett samhälle utan kultur. Skulle göra att vi får lägga ännu mer pengar på sjuka människor. Därför att ännu fler skulle bli sjuka. Jag vet att det även är jätteviktigt att satsa på sjuk- och äldre-vården i Sverige. Den kan bara bli bättre. Den måste bli bättre. Men inte på bekostnad av kulturen. Och de som skriver dessa kommentarer på Na.se, och det var inte bara ett par, utan jag orkade knappt läsa alla stolpskott till kommentarer. De vet uppenbarligen inte hur det ser ut. Det är inte bara för kommunen att ta pengarna som går till Pride och lägga på äldre och sjuka istället. Kommunen får olika fördelningskvoter till olika områden. Kultur och sport har en viss kvot under ett år. Sjukvården och skola med mera har en annan kvot. Så de pengar som går till kultur med mera, de kan bara gå till det. Och inom kulturen, ja då tycker jag Pride är ett både roligt och viktigt arrangemang för ALLA människor.

När vi stod i Stadsparken så var det ett gäng härliga människor framför oss som dansade hejdlöst till musiken. De dansade med glädje och inlevelse och som om det bara var det som betydde något, just då, i den stunden. Bakom oss stod en mamma och höll i sin son, när han sa: "mamma, jag vill också dansa!" Hur kan något som får människor att le och vilja dansa på det viset, vara dåligt?

Jag hoppas att Örebro Pride fortsätter att satsas på till att bli en årlig tradition. Örebro igår blev lite mer storstad och lite mer levande. Dock, jag hoppas på lite mer ÖS i paraden nästa år. Mycket mer musik. Mer dans. Ännu mera glädje. Då ska jag stå där med världens finaste systerson i min famn och svara på hans nyfikna frågor och låta honom dansa hur jävla mycket han vill.