Igår. Fredag. Då gick Cissi och jag upp på stan för Örebronx Pride. Vi tog bästa platsen efter Drottninggatan. Snett mittemot Lindhska bokhandel. Älskar den. Den har legat i det hörnet så länge jag kan minnas. Älskar speciellt den stora lottförsäljningsskylten. Så inte 2000-tal att ha så. Men tillbaks till Pride. Vi trängdes med människor i alla åldrar och kön och väntade på att paraden skulle komma. Bakom oss stod ett litet barn med sin mamma och när paraden rullade förbi oss frågade den: "mamma, är alla pojkar där kära i pojkar och är alla flickor där kära i flickor?" Varpå mamman svarade typ: "nej, det är de inte. Folk är med och stöttar och visar sin åsikt."
Och det är ju sant. Det handlar ju om människor. Och att alla människor är olika. Solidaritet. Och kärlek. På alla sätt och vis. Det är ju jävligt fint. Men så läser man kommentarsfältet på Na.se. Där "folk" skriver om hur kommunen borde satsa pengar på sånt som är viktigt i samhället, såsom gamla och sjuka, istället för Pride. Då, någonstans inne i mig brister det. Pride är ju viktigt. Det är ju jävligt viktigt att vi arbetar för ett samhälle där alla människor ska få må bra. Och Pride är ett sätt att få människor att må bra. Dessutom är det en rolig grej. Det är färgglatt. Roligt. Fint. En folkfest. Sist jag kollade så mår vi människor bra av att ha roligt. Det finns forskning på att kultur-arrangemang och dans och musik och så, har en positiv inverkan på människor som har olika sjukdomar. Och som faktiskt kan hjälpa de att må bättre, och kanske bli friska. Så ur den synvinkeln så är Pride ett sätt att satsa på människor. Friska som sjuka. Gamla som unga. Kvinnor som män. Oavsett läggning. Oavsett bakgrund.
Jag kan bara säga för mig själv, att jag blev lite gladare igår. Jag har inte varit glad den här sommaren. Mitt Krille-leende har lyst med sin frånvaro och jag har varit nedstämd och trött och oinspirerad. Det har synts på foton. Mina ögon har varit tomma. Men att stå mitt på stan, bland alla människor, alla regnbågsflaggor, all förväntan, och få lite lätt gåshud när paraden gled förbi oss. Att känna peppen när musiken närmade sig oss och få känna att man lever. Om så bara för en sekund. Det behövde jag.
Ett samhälle utan kultur. Skulle göra att vi får lägga ännu mer pengar på sjuka människor. Därför att ännu fler skulle bli sjuka. Jag vet att det även är jätteviktigt att satsa på sjuk- och äldre-vården i Sverige. Den kan bara bli bättre. Den måste bli bättre. Men inte på bekostnad av kulturen. Och de som skriver dessa kommentarer på Na.se, och det var inte bara ett par, utan jag orkade knappt läsa alla stolpskott till kommentarer. De vet uppenbarligen inte hur det ser ut. Det är inte bara för kommunen att ta pengarna som går till Pride och lägga på äldre och sjuka istället. Kommunen får olika fördelningskvoter till olika områden. Kultur och sport har en viss kvot under ett år. Sjukvården och skola med mera har en annan kvot. Så de pengar som går till kultur med mera, de kan bara gå till det. Och inom kulturen, ja då tycker jag Pride är ett både roligt och viktigt arrangemang för ALLA människor.
När vi stod i Stadsparken så var det ett gäng härliga människor framför oss som dansade hejdlöst till musiken. De dansade med glädje och inlevelse och som om det bara var det som betydde något, just då, i den stunden. Bakom oss stod en mamma och höll i sin son, när han sa: "mamma, jag vill också dansa!" Hur kan något som får människor att le och vilja dansa på det viset, vara dåligt?
Jag hoppas att Örebro Pride fortsätter att satsas på till att bli en årlig tradition. Örebro igår blev lite mer storstad och lite mer levande. Dock, jag hoppas på lite mer ÖS i paraden nästa år. Mycket mer musik. Mer dans. Ännu mera glädje. Då ska jag stå där med världens finaste systerson i min famn och svara på hans nyfikna frågor och låta honom dansa hur jävla mycket han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar