Du är som sockret på livets flingor.

Så här har min alla hjärtans dag sett ut. Ni som läser vet att jag tycker detta är en rätt larvig högtid så detta kommer inte bli ett surt och bittert inlägg om varför alla hjärtans dag inte bör firas. Ni vet vad jag tycker, enough said. Men den här dagen. 14 februari 2013. Började med att jag föll pladask utanför mitt rosa trähus imorse. Jävla is. Dumma snö. Haltsprang till bussen. Kommer till jobbet. Ingenting fungerar. Det var kaos. Och förmiddagen satt jag mest och stressade och tömde kaffekoppar. Sedan vände det. Ett leende började leka i mina mungipor. Och för att visa mig själv lite uppskattning så gick jag och köpte en ask med fyra macarons, samt en hjärtformad bulle. Resten av dagen satt jag och fnissade på grund av sockeröverdos. Hi hi. Tills jag kom hem och upptäckte att dörren stod på glänt. Nu är det kört. Tänkte jag. Estniska tjuvar har länsat mitt hem. Tagit min kamera och min skruttiga dator och allt mitt guld. Så var det inte. Allt fanns kvar. Troligtvis gick dörren aldrig i lås denna morgon. Estniska dörrar. Inte att lita på.

Magiskt och tragiskt.

Ett inlägg om kärlek. Typ. Ett urval av betraktelser på Tallinns spårvagnar.

På spårvagnen mot Kalamaja och Kopli. De två. En dam och en herre. Gamla och skrynkliga. Han, stiligt klädd och med snälla ögon. Hon, iklädd lång päls, pälsmössa och stora ljusrosa glasögon. De sitter helt tysta, mitt emot varandra. Inte ett ljud säger de. De är troligtvis ett sådant par som kan tala med blicken. De vet vad den andre tänker. Känner. Genom att bara titta på varandra. Jag tänker att de nog levt tillsammans i all evighet. De har gått igenom Sovjets styrande järnhand över Tallinn tillsammans. Hand i hand. Sida vid sida. De kliver av i Kalamaja. Jag tänker att de nog har bott där hela sitt liv. I ett brunt trähus. Eller kanske ett grönt? Med äppelträdsträdgård. Jag inbillar mig att de är hemskt lyckliga med varandra. På det där simpla okomplicerade sättet. Jag tänker att de går hem och sätter sig i sitt kök. Lyssnar på radion. Äter ostmacka och dricker kaffe. Pratar med varandra om dagen. Vad de ska göra imorgon. Och i övermorgon. Det är de två alla fall. Tillsammans. Tills de dör. För det lovade de varandra. En gång för längesen. Och det är fint.

Ett annat par. De är unga. Vackra. Tallinns "nya" generation. De som är lyckliga, glada och fulla av liv. Längst bak i spårvagnen står de. Hon lutar huvudet mot hans axel. Han kysser henne på kinden och tar hennes hand. Sedan står de där. Hand i hand. Tills de går av spårvagnen. Tätt omslingrade. Skrattande. Förälskade. Lyckliga. Äckligt jävla lyckliga. Men det är vackert. 

Sedan finns det de som har fallit utanför allt det där vackra. En tjej och en kille. Unga. Yngre än mig troligtvis. På spårvagnen från Kopli. Tjejen ligger orörlig, hopvikt som att hon inte har några leder i kroppen. Han sitter med huvudet böjt. Vilar ögonen. Efter en stund öppnar han upp dem. Tar fram något ur fickan. Ett papper. Fixar lite en stund. Innan han böjer ner huvudet och för näsan ner mot papperet. Och det som finns på papperet. Drar in. Snyter sig. Hostar till. Nu är han vaken. För en stund igen. Hon däremot, ligger fortfarande orörlig, hopvikt, på andra sidan om honom. Jag tittar mig omkring. På människorna. Ingen verkar bry sig. Ingen ägnar dem en blick. Det här är vardag för människor i Tallinn. Att se sådant. Jag blir fortfarande förvånad och illa berörd. Men även jag, har vant mig vid den här tragiken. Man vänjer sig fort vid saker som är bra, men precis lika fort vid saker som är dåliga. Jag klev av spårvagnen. Det unga paret följde med spårvagnen vidare.


Eller den gamla kvinnan i huckle jag en dag mötte på gatan. Tårar rann nedför hennes ansikte. Och hennes hjärtskärande gråt högg till i mitt hjärta. Jag har aldrig sett en sådan miserabel människa. Med tomma ögon. Tung kropp. Tunga steg. Promenerade hon förbi mig. Mot vadå?


Tallinn 2013. Kärlek och hat. Romantik och tragik. Magi och kemi. Oui oui.

På min gata i stan...

... ser det ut lite så här.

Folk har efterfrågat hur jag bor. Det här är en del av gatan jag bor på. Bland trähuskåkar och snötyngda äppelträdgårdar. Jag kommer visa bilder från stadsdelen och min lägenhet senare.Till dess, ger jag er min gata i stan.

Söndagen.

Söndag. Vaknar klockan sju. Somnade vid nio kvällen innan. Tittar på telefonen. Åtta sms. ”Vafan vill folk mig på natten!!” Eller så är folk vana vid att jag är vaken. Kliver upp. Tar på mig raggsockor. Det är kallt. Kokar kaffe-vatten. Gör i ordning citronvatten. Brer två smörgåsar med crème bonjour och rödlök. Tänder en brasa. Sätter mig tillrätta i fåtöljen framför. Dricker kaffet. Äter smörgåsarna. Kryper upp i fåtöljen och stirrar in i brasan. Lyssnar på musik. Tittar ut på snön som faller utanför mitt fönster. På fåglarna som trippar omkring på hustaken. Tänker ”vad ska jag göra idag?!”  En sväng till Kalamaja och testa det där Tops kanske? Dricka kaffe och snylta på deras Wifi och ringa folk i Sverige. Så blev det. Klev in på Tops och möttes av en jag träffat förra helgen på Levikas, som jobbar där. Drack kaffe och åt våffla med jordnötssmör. Pratade. Ringde syster. Instagrammade (so lame, I  know). Kikade facebook. DN, mejl och sådant. Tops är ett ställe jag återkommer till. Fint. Atmosfär. Rutigt gammalt golv. Fina kaffekoppar. Och de spelade dessutom fransk radio. Ja, ni fattar. Jag trivdes. Om jag mådde dåligt på lördagen så mådde jag betydligt bättre på söndagen. Men mitt mood är lite dämpat för tillfället. Pms är ett skäl till det. Denna satans återkommande sjukdom. Som får en att gråta. Att hata. Bli elak. Och som får en att krypa innanför sitt skal i flera dagar och vägra komma ut. Dessutom gör den mig till en fetknopp och jag äter allt som kommer i min väg. Jag tror varje gång, varje månad, att jag är på väg att åka på influensa, eller att dö. Men så blir jag påmind. Det är så här. Det går snart över, igen. Till dess får jag krama om mig och äta micro-popcorn med ostsmak till middag och trösta mig med att jag snart är mig själv igen. Snart. Avslutade dock söndagen bra. Jag mår bättre om jag kletar på mig rött läppstift och tar på mig fina kläder och går ut och träffar folk. Tänkte jag. Det blev middag på F-Hoone med Ammar och finöl på Pudel bar till efterrätt. Det senare ett paradis för öl-hipsters. Inget favvo-ställe för en som gott nöjer sig med en hederlig billig fin Saku-öl. En som jag.

Lördag, Kalamaja och loppmarknad.

I lördags var jag och Ida på loppmarknad på Telleviskivi Kirbiturg. Telleviskivi är en bra gata som löper mellan min stadsdel Pelgulinn och Kalamaja. Inhyst i gammal industribetong var där en fantastisk underhållande loppmarknad denna lördag. Vi sprang omkring som två brunstiga ston. Rotade fram fantastiska vinylskivor. Jag fyndade Madonnas ”Like a virgin” med ryskt omslag. Köpte en brun slokhatt. Fem tallrikar för en euro. Och lite smått och gott. Ida lade beslag på en fantastisk vit kaninpäls. Sedan gick vi till F-Hoone för lunch och vilostund. Jag mådde inte så bra denna lördag. Levikas välfyllda vinglas från natten var nog, bland annat, boven i dramat. Men jag är glad att jag tog mig till Telleviskivi-loppisen. Den var bra. Jag älskar att gå på second hand skattjakt. Speciellt här i Tallinn. ”This is from Belarus, and this is from Russia!” – Säger en gubbe på äkta estnisk-engelska och får oss att bli nyfikna och stanna till lite extra. ”… And this is made in Sweden…” Det attraherade oss inte lika mycket. Sverige och svenskt har vi levt med i 28 år. Allt annat är så mycket roligare, just nu. Allt annat.

Att notera: jag har precis fixat internet till mitt nya kärleksnäste. Så nu kommer bloggen att uppdateras lite mer, kanske. Lite bilder kommer jag bjuda på. Schysst jag är. 

HIM - Wicked game.

I lördags natt åkte jag tillbaka i tiden. Till gymnasieåldern. Tidigt 2000-talish. Då jag i princip levde på HIM:s musik. Jag sparade ihop mina slantar för att kunna köpa deras skivor. Lina och jag tokdansade till dem. Vi var helt nerkärade i Ville Valo. Och sommaren när vi fyllt 18 packade vi våra väskor och ett tält och for till Arvikafestivalen. Där vi först stod med våra långa vänner nästan längst fram på HIM. Tills vi insåg att vi aldrig skulle kunna se något där och att vi på köpet skulle bli nedtrampade. Vi backade lite och hittade några schyssta funktionärer som bjöd upp oss på deras stora vagn där vi hade perfekt utsikt och tokdansade konserten igenom. Sommarens finaste stund. Troligtvis. Så när det i lördags spelades Wicked game på dansgolvet, blev jag återigen tonårs-Kryckan och tokdansade överlyckligt. Vad hände, när slutade jag lyssna på HIM egentligen? Hursom, jag har återupptäckt dem och sedan i lördags har de spelats varmt på min spotify. För skivorna ligger nog uppslängda på min mors vind någonstans. Tillsammans med Millencollin och Courtney Love och så. Åh vad jag ibland vill vara 18-ish igen. Så HIM, fan vad jag saknat er. Ville Valo liksom, mon dieu.

Le week-end.

Sedan i torsdags har jag sprungit omkring med ett leende på läpparna. Jag fick en lägenhetsvisning på en underbar liten vinds/loft-våning i stadsdelen Pelgulinn, Pöhja-Tallinn. Det är en stadsdel med massor av trähuskåkar, bakom gamla stadens murar och granne med Kalamaja, ett annat trähus-område och även min favoritstadsdel i Tallinn. Jag blev smått förälskad i lägenheten och bestämde mig fort: DEN ÄR MIN. Och så fick jag den. Skrev kontrakt i fredags. Var där och lämnade lite saker idag. Och imorgon får jag nycklarna. Då bor jag där. I ett rosa trähus i Pöhja-Tallinn. Pöhja-Pärlan. I fredags var jag därför sugen på att fira. Jag, Ida, Hampus, Therese och Ammar skulle bara käka på Must Pudel och ta ett glas vin. Därefter skulle vi bara gå vidare till Depeche Mode bar för att testa Depeche Mode drinkar. Det var väldigt suspekta drinkar. Jag drack "Just can't get enough". Och vi kan säga att det var den drinken som satte fart på min kväll. Vi gick inte hem och sov efter det. Absolut inte.


Vi gick till Hullumaja. Som betyder något med mentalsjukhus. Och så är det inrett. Billig alkohol också. Det säger en del. Dock idiotiska vakter. Rasister. Dumma. Fula.

Men bra shots. Vi köpte Gummibears Madness. Dock var jag besviken att de snålade på gummibjörnarna. Det var ju de jag egentligen ville ha. Därefter gick vi till Levikas. Jag drack vin. För mycket vin. Dansade. Och så. Ramlade hemåt genom mörka isgator.

Lördagen var tung. Jag mötte upp Ida på sena eftermiddagen på Café Josephine för bakis-bakelser och kaffe. Planerade lördagskvällen. Rödvin och Take That spel som Ida fyndat på en second hand butik.

Jag peppade till mig. Var så här jätteglad inför kvällen.

Begav mig till Idas fantastiska loftlya i gamla stan. Spelade spelet. Jag och Alex var team Howard. Bandets bästa kille ju. Visade det sig.

Här har vi dem. Grabbarna i Take That. Så gulliga. Therese vann spelet. Men vi var alla urusla.Vi gick vidare ut i Tallinn-natten. Till Reval. Där ville jag mest hem och sova för att orka packa ihop mitt liv dagen efter. Fast egentligen ville jag ju till Levikas. Och Alex och Ammar övertalade mig (tjatade). Vi gick dit.Vi hängde omkring där ända fram till musiken tystnade vid halv sex på morgonen. Tokdansade. Fuldansade. Mös omkring. Ja, typ så.

Sedan satte jag mig på första spårvagnen och åkte hem. Såg så här sliten ut. Men jag dansade med ett leende på läpparna hela vägen hem från spårvagnshållplatsen. Fin helg. Långa nätter. Roliga nätter. Dock för lite sömn. Gick upp efter bara tre timmar för att packa ihop mitt liv i resväskor och jyskpåsar. Hoppade in i en taxi för att möta mäklaren vid lägenheten. Därefter mötte jag upp Ida på Balti Jaam och vi strosade runt på ryska marknaden en stund. Köpte ryska almanackor att sätta på väggen. Därefter blev det soppa på Café Boheem. Åh, tänk, jag kommer bo jättenära där sedan.

BRA helg. Utsökt. Och ikväll sover jag sista natten i skithuset. Imorgon sover jag första natten i det rosa drömhuset. Åh, vad jag känner att det här är bra. Just nu. Allt är bra. Längtar bara så fruktansvärt mycket efter våren. KOM DÅ.