Magiskt och tragiskt.

Ett inlägg om kärlek. Typ. Ett urval av betraktelser på Tallinns spårvagnar.

På spårvagnen mot Kalamaja och Kopli. De två. En dam och en herre. Gamla och skrynkliga. Han, stiligt klädd och med snälla ögon. Hon, iklädd lång päls, pälsmössa och stora ljusrosa glasögon. De sitter helt tysta, mitt emot varandra. Inte ett ljud säger de. De är troligtvis ett sådant par som kan tala med blicken. De vet vad den andre tänker. Känner. Genom att bara titta på varandra. Jag tänker att de nog levt tillsammans i all evighet. De har gått igenom Sovjets styrande järnhand över Tallinn tillsammans. Hand i hand. Sida vid sida. De kliver av i Kalamaja. Jag tänker att de nog har bott där hela sitt liv. I ett brunt trähus. Eller kanske ett grönt? Med äppelträdsträdgård. Jag inbillar mig att de är hemskt lyckliga med varandra. På det där simpla okomplicerade sättet. Jag tänker att de går hem och sätter sig i sitt kök. Lyssnar på radion. Äter ostmacka och dricker kaffe. Pratar med varandra om dagen. Vad de ska göra imorgon. Och i övermorgon. Det är de två alla fall. Tillsammans. Tills de dör. För det lovade de varandra. En gång för längesen. Och det är fint.

Ett annat par. De är unga. Vackra. Tallinns "nya" generation. De som är lyckliga, glada och fulla av liv. Längst bak i spårvagnen står de. Hon lutar huvudet mot hans axel. Han kysser henne på kinden och tar hennes hand. Sedan står de där. Hand i hand. Tills de går av spårvagnen. Tätt omslingrade. Skrattande. Förälskade. Lyckliga. Äckligt jävla lyckliga. Men det är vackert. 

Sedan finns det de som har fallit utanför allt det där vackra. En tjej och en kille. Unga. Yngre än mig troligtvis. På spårvagnen från Kopli. Tjejen ligger orörlig, hopvikt som att hon inte har några leder i kroppen. Han sitter med huvudet böjt. Vilar ögonen. Efter en stund öppnar han upp dem. Tar fram något ur fickan. Ett papper. Fixar lite en stund. Innan han böjer ner huvudet och för näsan ner mot papperet. Och det som finns på papperet. Drar in. Snyter sig. Hostar till. Nu är han vaken. För en stund igen. Hon däremot, ligger fortfarande orörlig, hopvikt, på andra sidan om honom. Jag tittar mig omkring. På människorna. Ingen verkar bry sig. Ingen ägnar dem en blick. Det här är vardag för människor i Tallinn. Att se sådant. Jag blir fortfarande förvånad och illa berörd. Men även jag, har vant mig vid den här tragiken. Man vänjer sig fort vid saker som är bra, men precis lika fort vid saker som är dåliga. Jag klev av spårvagnen. Det unga paret följde med spårvagnen vidare.


Eller den gamla kvinnan i huckle jag en dag mötte på gatan. Tårar rann nedför hennes ansikte. Och hennes hjärtskärande gråt högg till i mitt hjärta. Jag har aldrig sett en sådan miserabel människa. Med tomma ögon. Tung kropp. Tunga steg. Promenerade hon förbi mig. Mot vadå?


Tallinn 2013. Kärlek och hat. Romantik och tragik. Magi och kemi. Oui oui.