När du dansar sjunger ditt hjärta.

Alla. Alla som känner mig vet att jag gillar franska filmer. Och det är, faktiskt inte, enbart på grund av att jag tycker Frankrike är så himla bra och underbart. Utan överlag finner jag franska filmer bra. Äkta. Konstiga. Charmiga. Dystra. Kaotiska. Vackra. Ibland helt sjuka. Och inte bara franska. Italienska. Spanska. Engelska. Ja till och med tyska filmer får mig att njuta. Ibland. Och som denna ovan, "Monsieur Ibrahim et les fleurs du coran." För vad finns det inte att gilla? Paris i vintage-skrud. En mys-gubbe i fransk klassisk liten speceri-butik som kläcker ur sig kloka saker hela tiden. En muslim. Och en jude. Vänskap. Kärlek. Med mera. Så ett litet tips från mig till er, se den någon dag när ni är lite buttra och tycker livet är lagom omysigt. När du dansar sjunger ditt hjärta. Och andra klokheter och fint och vackert som denna film kläckte ur sig.

Så. Himla. Skönt.

Förr var min bloglovin-feed aldrig full med inlägg från olika bloggar. Därför att jag ständigt läste dem eftersom. Den här sommaren har jag ofta haft flera inlägg varje gång jag kikat. Och efter senaste veckan finns MASSOR av olästa blogginlägg från diverse människor. Och jag bryr mig inte. Jag har kikat på ett par och sen loggat ut med en "jag-bryr-mig-inte-känsla."

Jag har tröttnat på alla dessa Emilys, Emmas, Elsas, Sandras och så vidare. Lägg därtill att jag har dem på Instagram. Det blir för mycket. Det blir för mycket bilder på det "perfekta" och ljuva liv och Stockholms-hybris och allt. Det blir ointressant. Och dessa människor jag förut tyckte om att följa, att titta på deras bilder, kläder och allt det där. Det är tråkigt nu. Samma sak om och om igen. Samma kläder som små fjortonåriga wannabees säger "ååååhhh" om. Och för mycket "du är så himla fiiiiiin" och så vidare.

Den enda bloggen jag för tillfället njuter av att läsa, förutom mina vänners, är Nina Åkestam. Och litegrann Ida Pyk. Ida för att jag får drömma mig bort till olika filter av Paris. Och Nina för att hon är, ja vad är hon? Hon är bra. Tror jag. Hon tar upp intressanta ämnen och skriver om de på ett bra sätt. Hon visar lite bilder ibland på sig och sina vänner. Men inte i överflöd.

Vad jag vill komma till? Jag vet inte. Mer än att jag har blivit befriad från alla Emilys, Emmas, Elsas och Sandras "perfekta" livsstories. Jag kan fortfarande kika in ibland och titta på Emilys fina foton. Eller Elsas blogg för att drömma om Södermalms-liv och titta på bilder på hennes sjukt snygga 60-åriga mor och tänka "sådär ska jag vara när jag är old lady..." Men jag behöver inte matas av det varje dag. Jag går in när jag känner för det.

Och det är bara så himla skön känsla. För det pågår en sådan Stockholms-hybris för tillfället som gjort att jag börjat längta efter andra städer att bo i. Mindre falska och mindre perfekta och mindre alkoholiserade. Eller nåt.

Kärlek och Pepp.

Hej hej ikväll. Kör på webcam numer. Enkelt. Alla fall. Den senapsgula koftan jag har på mig och boken jag håller i på bilderna ovan har jag fått ikväll i present av fina Cissi. En såndär glad överraskning bara. Hon kom hem till mig ikväll med mat och choklad och baguette. Slängde ihop en paj och sallad i mitt kök och sådär. Och så paket på det. För att muntra upp mig som är nere. Så himla oväntat, och generöst. Och gulligt. Hon visste att jag ville ha en senapsgul tröja till hösten. Och den rosa dagboken ska jag skriva massa saker i. Om pojkar/snubbar/män. Om fina saker. Lite om fula saker också. Men jag hoppas den kommer bli fylld med mestadels vackert. Dikter och illustrationer. Alltså illustrationer i form av streckgubbar och hjärtan. Det är ungefär så bra jag kan illustrera. Och historier som jag kan läsa och fnittra åt när jag sitter på ålderdomshemmet. Så fint. Cissi har dessutom stått ut med att lyssna på mig hela sommaren. På allt dåligt som hänt och som jag behövt prata om. Förhoppningsvis har jag lyssnat lite på henne tillbaks. Om inte, I'm all yours när du behöver mig. Merciiii, Cissi. Och från och med nu kommer denna blogg inte behandla min deppighet längre. Jag vill vara glad och sådär äckligt romantiserande om allting. Som jag brukar vara. Och oh la la. Imorgon kommer ju Idol-Irene (som jag inte sett till på "AS-länge") till stan och hänger lite. Till helgen kommer Lisa och hälsar på igen. Hej vad fint.

Puss.

Bonjour tristesse.

Idag sitter jag hemma och skriver ett personligt brev. Måste ta tag i jobbsökandet på riktigt nu. Har varit slö och bosatt hemma hos mor under en tid och därför inte gjort något av vettighet. Dessutom är mitt liv som det är nu. Mindre kul. Mer jobbigt. Lägg därtill att jag har problemus med öronen. Och när jag gick till vårdcentralen en dag förra veckan så tryckte sköterskan ner mitt ego rejält när hon skulle kika på mitt ena öra, men tittade på ena sidan av ansiktet och spottade ur sig: "ser du ut såhär?" Chocken gjorde att jag inte fick fram mer än "eehhh, jaaa.." Tankarna å andra sidan, de vill hon inte höra. Men de innehöll saker som "ointelligent kossa". Men, jag ser ut som jag gör. Kirurger har ritat mitt ansikte såhär. De är nöjda. Då får jag vara nöjd. Men ändå. Som sköterskor på vårdcentralen tycker man ju de kan ha en något bättre retorik mot sina betalande besökare som kanske dessutom inte älskar att gå och hälsa på dem. Så idag har jag sminkat mig lite lätt och målat läpparna jordgubbsröda för att känna mig fin där jag sitter i mitt kök med fördragna spetsgardiner och lyssnandes på P3. För, det blir lite lättare att skriva personliga brev till potentiella arbetsgivare om man känner sig fin. Det blir mindre jobbigt att framställa sig som den fantastiska person man är. Allt som behövs är ett par röda läppar och lite slarvig eyeliner, Chanel-brillor och en tjock lugg. Sen är man så gott som fabulös.

Inte bara dåligt.

En dag förra veckan åt jag lunch på Mersmak i Sörbyängen tillsammans med Valter, Sara och vår mor(mor).   En sån där stund av alla stunder denna sommaren då mitt ansikte prytts av ett leende. För då den här sommaren. Sommaren 2012. Inte kommer bli ihågkommen som en av de ljusaste och finaste somrarna i mitt liv. Kommer alla fall minnet av alla stunder med Valter frambringa ett leende. För livet kan inte vara helt igenom dåligt när man får hänga med honom. Man blir lite gladare. Man får lite mer energi. Den här sommaren har varit jobbig. Den ÄR jobbig fortfarande. Men nu orkar inte JAG må dåligt över något jag inte kan ordna hur mycket jag än försöker. Jag saknar mitt Krille-leende. Jag saknar energin i min kropp. Jag saknar att sova gott om natten. Jag saknar att vara bekymmersfri. Jag saknar att slippa oroa mig. Jag saknar att inte vara rädd. Jag saknar att känna hjärtat slå i normal takt. Jag saknar att tänka "det ordnar sig" och veta att det faktiskt gör det. För den här gången kommer det nog inte ordna sig. Fan. Jävla. Helvetes. Crap. As. Så. Nu känns det 1 procent bättre. Och om jag tittar på bilderna på Valter så kommer sakta men säkert ett litet leende från mina läppar. Han gör sommaren 2012 till lite bättre än genomrutten.

Skön helg.

I fredags kom Lisa från Motala och hälsade på i Örebronx. Vi hade tacoskväll med vin, mys, drömmar om kärlek och fjärran länder, och skitsnack i fredags. Och lördagen sov vi för länge, gick på stan i solskenet och eftermiddagen tillbringade vi med lunch och öl i gröngräset på framsidan av mitt Sörby-hang-out. Lördagskvällen bjöd vi in till fest men det dök bara upp en stycken Petter. Vi delade rättvist på fredagens taco-rester och drack vin och absinth och surrade tills klockan slog sent och vi tjejer målade våra läppar och gick ut i den småkyliga augusti-natten. Vi drogs mot Strömpis-kön och bondade med en snubbe framför oss i kön som hette Hietala i efternamn. Kanske en släkting till mig, tänkte jag. Då min farfar hette Hietala. Det härstammar från norra Sverige. Vet ni att jag har norrländskt blod i mig? För det har jag. Från Norraste Lappland. Jukkasjärvi eller Kiruna eller något sådant. Fast jag har aldrig varit där. Hursom, vi dansade lite och spanade på en karl med skägg, innan vi gick hemåt och hamnade i mitt kök och åt rostade mackor med smör och ost till nattmat. Sen slocknade jag som en snarkande knubbsäl i min säng, Cissi på en madrass på golvet och Lisa i soffan. Vi sov och sov tills klockan slog 12 och det var söndag. Då åt vi frukost och väntade på att solen skulle kika fram så vi kunde gå ut och sova vidare på gräset. Men den kom aldrig. Då cyklade Cissi och jag, fortfarande iklädda pyjamas-outfits, till Willy's för att köpa fryspizza och godis. Sen kollade vi på kärleksfilm och klagade på att Hollywood vanställer kärlek. Det var den helgen. En fin helg med fina Lisa och fina Cissan. Nu ska jag sova. Puss.

Vichy, ici, Vichy.

Mitt hjärta stannade tidigare idag. Då jag av en slump hittade ett arbete i Frankrike, som kanske inte är något drömjobb, men i ett drömland. Så skitnära staden Vichy att det är gångavstånd. Vichy, min gamla "hemstad" under tre månader våren 2005. Den staden jag hade min allra första egna lägenhet i. Den staden som öppnade mitt hjärta och sedan krossade mitt hjärta när jag var tvungen att lämna den. Staden som fick mig att älska Frankrike och det franska. I den staden har jag mött människor som har inspirerat mig. Människor som jag aldrig någonsin kommer glömma. Mina fina koreanska och japanska vänner. Snubbarna på det lilla internetcafét med lila väggar där jag hängde i timmar regniga dagar och drack mint-te och övade min franska. Alla tjugotusen traditionella kindpussar som gjorde alla "bonjour" med någon/några till en enda orgie i pusskalas. Skolpersonalen som var världens bästa människor och alla sena kvällar och nätter på skolans källarpub, där jag drack billig öl och skrattade och dansade och suktade efter franska män med skägg. Och det där pirret i magen när man promenerar gatan fram och bara ler. Varje gång tåget rullar in på perrongen och man hör den välbekanta rösten i högtalaren som ropar ut "Vichy, ici, Vichy". En stad, och en period i livet, som förändrade mig och fick mig att bli lite gladare och lite lyckligare och lite frankofilare.

Så därför sitter jag nu och skriver CV och personligt brev på engelska och det är skitsvårt. Men jag ska skicka iväg det imorgon. Dock går sista ansökningsdag ut på måndag, så jobbet är troligtvis redan tillsatt av en lycklig jävel. Min vanliga tur i livet.