Bonjour tristesse.

Idag sitter jag hemma och skriver ett personligt brev. Måste ta tag i jobbsökandet på riktigt nu. Har varit slö och bosatt hemma hos mor under en tid och därför inte gjort något av vettighet. Dessutom är mitt liv som det är nu. Mindre kul. Mer jobbigt. Lägg därtill att jag har problemus med öronen. Och när jag gick till vårdcentralen en dag förra veckan så tryckte sköterskan ner mitt ego rejält när hon skulle kika på mitt ena öra, men tittade på ena sidan av ansiktet och spottade ur sig: "ser du ut såhär?" Chocken gjorde att jag inte fick fram mer än "eehhh, jaaa.." Tankarna å andra sidan, de vill hon inte höra. Men de innehöll saker som "ointelligent kossa". Men, jag ser ut som jag gör. Kirurger har ritat mitt ansikte såhär. De är nöjda. Då får jag vara nöjd. Men ändå. Som sköterskor på vårdcentralen tycker man ju de kan ha en något bättre retorik mot sina betalande besökare som kanske dessutom inte älskar att gå och hälsa på dem. Så idag har jag sminkat mig lite lätt och målat läpparna jordgubbsröda för att känna mig fin där jag sitter i mitt kök med fördragna spetsgardiner och lyssnandes på P3. För, det blir lite lättare att skriva personliga brev till potentiella arbetsgivare om man känner sig fin. Det blir mindre jobbigt att framställa sig som den fantastiska person man är. Allt som behövs är ett par röda läppar och lite slarvig eyeliner, Chanel-brillor och en tjock lugg. Sen är man så gott som fabulös.