En dag förra veckan åt jag lunch på Mersmak i Sörbyängen tillsammans med Valter, Sara och vår mor(mor). En sån där stund av alla stunder denna sommaren då mitt ansikte prytts av ett leende. För då den här sommaren. Sommaren 2012. Inte kommer bli ihågkommen som en av de ljusaste och finaste somrarna i mitt liv. Kommer alla fall minnet av alla stunder med Valter frambringa ett leende. För livet kan inte vara helt igenom dåligt när man får hänga med honom. Man blir lite gladare. Man får lite mer energi. Den här sommaren har varit jobbig. Den ÄR jobbig fortfarande. Men nu orkar inte JAG må dåligt över något jag inte kan ordna hur mycket jag än försöker. Jag saknar mitt Krille-leende. Jag saknar energin i min kropp. Jag saknar att sova gott om natten. Jag saknar att vara bekymmersfri. Jag saknar att slippa oroa mig. Jag saknar att inte vara rädd. Jag saknar att känna hjärtat slå i normal takt. Jag saknar att tänka "det ordnar sig" och veta att det faktiskt gör det. För den här gången kommer det nog inte ordna sig. Fan. Jävla. Helvetes. Crap. As. Så. Nu känns det 1 procent bättre. Och om jag tittar på bilderna på Valter så kommer sakta men säkert ett litet leende från mina läppar. Han gör sommaren 2012 till lite bättre än genomrutten.
Det vänder snart ska du se, men tills dess får man ta en dag i taget, i sin egen takt. Och vi finns här vet du<3 och i helgen åker vinpavan fram igen och vi ska än en gång erövra örebronatten med fnitter och flum ;D Och du SKA inte heller må dåligt över sådant som inte ligger i din makt att förändra, ändå gör man det, för det är så man funkar. man är omtänksam och man vill människors bästa. det är en bra kvalitet också, även om det blir sjukt jävla pissjobbigt i perioder. men imorn äter vi paj och spyr lite galla på livet, förhoppningsvis hjälper dte en gnutta iaf :) //C
SvaraRaderaPuss och danke, merci, tack fina Cissi <3
Radera