Vichy, ici, Vichy.

Mitt hjärta stannade tidigare idag. Då jag av en slump hittade ett arbete i Frankrike, som kanske inte är något drömjobb, men i ett drömland. Så skitnära staden Vichy att det är gångavstånd. Vichy, min gamla "hemstad" under tre månader våren 2005. Den staden jag hade min allra första egna lägenhet i. Den staden som öppnade mitt hjärta och sedan krossade mitt hjärta när jag var tvungen att lämna den. Staden som fick mig att älska Frankrike och det franska. I den staden har jag mött människor som har inspirerat mig. Människor som jag aldrig någonsin kommer glömma. Mina fina koreanska och japanska vänner. Snubbarna på det lilla internetcafét med lila väggar där jag hängde i timmar regniga dagar och drack mint-te och övade min franska. Alla tjugotusen traditionella kindpussar som gjorde alla "bonjour" med någon/några till en enda orgie i pusskalas. Skolpersonalen som var världens bästa människor och alla sena kvällar och nätter på skolans källarpub, där jag drack billig öl och skrattade och dansade och suktade efter franska män med skägg. Och det där pirret i magen när man promenerar gatan fram och bara ler. Varje gång tåget rullar in på perrongen och man hör den välbekanta rösten i högtalaren som ropar ut "Vichy, ici, Vichy". En stad, och en period i livet, som förändrade mig och fick mig att bli lite gladare och lite lyckligare och lite frankofilare.

Så därför sitter jag nu och skriver CV och personligt brev på engelska och det är skitsvårt. Men jag ska skicka iväg det imorgon. Dock går sista ansökningsdag ut på måndag, så jobbet är troligtvis redan tillsatt av en lycklig jävel. Min vanliga tur i livet.