När jag får ett jobb och lön?

Då ska jag köpa denna dörrmatta. Jag bara ska ha den. Den är perfekt. Helt perfekt.

Från himmelriket Urban Outfitters.

Inspiration: hår!

Nu, är jag sjukt sugen på att bli lite långhårig. Under de senaste fem-sex åren har jag hunnit med att vara långhårig, korthårig, och mellanlånghårig. Jag har varit allt från vitblond, gyllenblond och mellanblond, till chokladbrun, becksvart (ja faktiskt) och den stora överraskningen förra våren; knallröd! Nu har jag insett att det bara är fruktansvärt jobbigt att färga håret konstant, som jag måste göra om jag ska vara mörkhårig. Jag ska nu vara för evigt blond (å ja, säger jag nu ja). Och inför hösten ska jag nu därför vara blond och spara ut håret så att jag så småningom kan få en frisyr à la France Gall (bild) på den tiden det begav sig. Risken finns att jag kommer se mer ut som min mor à la 15 år, än som France Gall. Men det får jag ta. Det här är mitt hår-mål. Snyggt, enkelt och förhoppningsvis sjukt fint även till kolsvarta Chanel-brillor. Sen har jag redan tittat ut en senapsgul fin tröja och tillsammans med ett par röda läppar, mitt nya hår, så ska det bli min höst-look på min, förhoppningsvis, nya arbetsplats. Om jag får någon. Tills dess, dream on.

Mallorca.

Har tömt iPhonen på bilder. Och hade glömt att jag faktiskt hade en del fina från Mallorca. De sista dagarna alla fall. Då jag första dagarna valde att ha telefonen avslagen och inlåst i säkerhetsskåpet i hotellets reception. Därför att jag ville ha semester och jag inte ville ha någon kontakt med hemma. Den del av hemma-världen som gjorde att jag mådde mindre bra. Men efter att jag varit klantig i Palma och slarvat bort mitt linslock till kameran, så tog jag fram telefonen och slog på den för att kunna använda som komplement till kameran. Så här såg den sista halvan av Mallorca-veckan ut, från mobilens perspektiv.

När mor och jag kom hem från Palma åt vi middag direkt på första bästa restaurang för vi var trötta och svinhungriga. Sen tillbringade vi kvällen på vår balkong och drack ur det sista av vinflaskan vi köpt tidigare. Så åt vi choklad och så i ett par timmar och bara satt där. Det är semester.

Morgonpromenad vid hamnen. Varje morgon gick vi morgonpromenad, antingen mot hamnen och byn, eller åt andra hållet, som var mer vildare och kargare. Varje morgon var det samma visa, ingen av oss ville gå upp. Men när man väl kommer upp ur sängen och kommer ner mot havet så är det så jäkla värt det. Det är så lugnt och skönt och de värsta horderna av turister har inte invaderat strandpromenaden ännu. Bästa tiden på dygnet.

Vårt hotell. Inte ett typiskt charterhotell och absolut inget fancy pancy någonstans. Som jag gillar med andra ord. Jag såg inte en enda Ving-personal och det var inga såna där larviga välkomstmöten som det kan vara när man åker charter. Hotellpersonalen var rakt igenom spansk och urtrevliga, leende och härliga. Som spanjorer ofta är. Alltså, inget stort ej spansk-ägt hotellkomplex som stoppar pengarna i sina rika "utomländska" små fickor. (Jag låter kanske bitter, men det är jag inte, jag är bara realistisk. Och studier-av-kulturgeografi-skadad.)

Åh det mysiga lilla torget en kväll. Jag älskar såna här små torg. Barn som springer runt och leker. Pensionärer som sitter på bänkar och myser. Förälskade par som står och småhånglar. Och så vidare. Det är fint. En gammal kyrka och så lite palmer och restauranger och barer. En mötesplats för alla människor.

Den här kvällen åt vi ruskigt god mat på en italiensk restaurang.

Torget igen. Bara älskar det.

Mitt hår har blivit långt.

Sista dagen på stranden låg jag och spanade på några tyska gubbar. De verkade ha så himla kul och så spelade de boule på stranden. Ljuva pensionärsliv.


Sista morgonkaffet i den tidiga morgonsolen på hotellets terrass, innan bussen kom och hämtade upp oss för en åktur till Palma flygplats och flyget hem till Sverige.

A breakfast with a vue.

Idag hade Cissi och jag bestämt oss för att ha frukost-picknick i Oset. Vi packade våra väskor med mat hemifrån. Jag köpte med en croissant och Cissan fixade det viktigaste; kaffetermosen! Tyvärr var inte vädret vad det utlovat att det skulle vara. Men det stoppade inte våra planer och istället för att sitta på filtarna vi hade med oss, så virade vi de runt våra frusna kroppar. 

Jag ville ha såna där hopp-kort. Men mina hopp blir aldrig bra. Jag kan inte kort-hoppa, helt enkelt.

Det ser mest ut som en knubbsäl som försöker hoppa upp i luften. Eller en schimpans på crack.


Cissi försökte lära mig. Hon får alltid till det sådär graciöst och livsglatt som det ska vara.

Jag fick ett sista försök. Och det börjar likna något mer än en knubbsäl. Men mina hopp kommer nog aldrig bli graciösa. Kanske för att jag inte är så graciös. Och ganska osmidig.

Efter ett tag började det dugga och vi cyklade vidare till det lilla röda huset. Där kikade vi in genom fönstren och förundrades över dess sanna retro-charmighet, med röd-vit-rutiga dukar, öppna spisen, färgglada möbler, travor med böcker och annat fint.

Den här bilden skulle nog locka många turister. Svensk flicka framför ett rött trähus med vita knutar. Så ursvenskt det kan bli.

Efter ett tag kom den här sötnosen förbi och tittade på oss.

Efter ett tag kom hens kompisar.

Vi matade dem med det som var kvar av min cantaloupemelon. Jag skar i små melonbitar och de slogs om den exotiska frukten. Det var fest för dem, då de troligen oftast får människors gamla mögliga bröd. Jag försökte vara rättvis och se till att alla änderna fick lika många bitar, men till slut upptäckte jag att det var några elaka mobbare i truppen. En and blev biten och jagades bort när hen fick sina melonbitar. Det var det fulaste tyckte vi, och så gav jag den mobbade några extra bitar på slutet för hen såg så himla ledsen ut.

Helt plötsligt öppnade sig himlen och ett sånt där härligt sommarregn fick oss att krypa in under trapptaket en stund. Där satt vi och romantiserade det svenska sommarregnet och tyckte det var så himla mysigt med regn.

När våra livmodrar började tala samma språk cyklade vi till Willys och bunkrade upp med marabou och värktabletter mot den mens-tragedi som väntade oss. Våra menscyklar har blivit synkade. Så hade vi kollektiv mensvärk och fikade med kakor och kaffe på Cissis veranda tillsammans med katten på bilden. Sen såg vi på film och tryckte i oss marabou och var lagom bittra och uppsvullna surkatter resten av dagen. Tills min mage började krampa och jag fort cyklade hem och lade mig i ryggläge i soffan där jag fortfarande ligger. Har lyssnat på P3 planet och Ida Pyk som berättar om sitt Paris. Helt ganska underbart en ond och bitter lördagskväll som denna. Mens - helvetet som de förbaskade männen undkom.

Sommarutflykt.

En dag förra veckan begav jag mig mot Stora Holmen i Örebro för en eftermiddag tillsammans med min mor, syster, Carl-Johan och min fina systerson Valter. Vi åkte lilleputtetåg runt ön, gungade och kollade på djuren. Precis sånt som vi gjorde när vi var små på Stora Holmen. Dagen slutade med jordgubbar och grädde på altan hemma hos familjen. Valter var mer än nöjd. Det är så fint när bebisar har gräddklickar runt munnen. Men det finaste är ändå när jag kommer på besök och Valter ser mig parkera cykeln utanför fönstret och han spricker upp i ett stort leende och jag kan till och med höra hans skratt genom fönsterrutan. Det är fint. Det är kärlek. Det gör mig äckligt glad och lycklig. Snart fyller han 1 år. Och jag planerar och funderar över vad jag ska ge honom i hans första födelsedagspresent. Jag vill ge honom något speciellt. Och jag tror jag vet vad.

Hattväder!

Idag var det sådär varmt så det kändes som att vara utomlands. Sverige förvandlades för en dag till sydeuropa. Nästan så varmt som det var på Mallorca för ett par veckor sedan. Jag hade glömt bort den känslan. Känslan när det är så varmt att det är otroligt behagligt att bara hänga i skuggan på ett café och dricka en kall italiensk hallonsoda, utan att frysa, eller behöva ha en tröja med sig ifall OM. Långklänningen svävade lätt runt smalbenen när jag hasade mig fram på stadens gator. Och franska sommarhatten satt på mitt huvud. Det var helt perfekt hattväder idag. Helt perfekt. Jag tillbringade eftermiddagen med Johanna och Sofia på stan. Fika och shopping och sånt som vi gör. Just ja, i måndags klippte jag luggen på mig själv. Jag tänkte att om Patti Smith kunde klippa sig själv så kan väl jag. Och så tog jag kökssaxen och kapade den. Rakt av. Jag vet mycket väl att jag inte är någon sann konstnär a la Patti. Men det får duga tills jag besöker en frisör igen. Ni kan beskåda resultatet på bilden ovanför. Det är dessutom så himla mycket finare att bära hatt när man har lugg. Nu ska jag krypa till kojs och drömma vackra drömmar. Inatt drömde jag att Johanna och jag åkte till Marseille på semester och det första vi gjorde var att uppsöka det azurblå havet. Såna drömmar är så vackra.

Ett tips!

Jag läser inte överdrivet många bloggar. Jag har några få som jag gillar. Vissa för att de har så bra tankar och skriver så bra. Andra mest för att de har så fina kläder och saker och knäpper fina kort. Men så hittade jag en "ny" på Elle.se. En oupptäckt fransk pärla till blogg: Ida Pyk. Hon bor i Paris. I en liten lägenhet med pelargoner  i fönstret och skriver så himla fint och ärligt om mina drömmars stad och dess människor, att jag nästan skiter i allt här hemma och flyttar dit på en gång. Hon klagar på Frankrike och Paris i ena stunden, och i andra stunden ligger hon under träden i en park och tycker att hon är lyckligast i världen. Typ så. Och så är det ju. För Frankrike är inte ett perfekt land. Det är inte många länder som är. Snarare inget land är perfekt. Det brister alltid någonstans. Men. Sverige är dock i princip perfekt. Så perfekt att det blir tråkigt till slut. Det är väl kanske därför jag alltid kommer drömma mig bort till andra platser på jordklotet. Som är mindre perfekta. Men som ändå har den där charmen som gör att man är den lyckligaste människan på jorden.


Etiketten "Paris (om staden där jag bor och så många vill åka på romantisk week-end)" är en fröjd för mina suktande och längtande Parisögon. Hon ackompanjerar allt med parisiska vardagsbilder. Så fint.

Dagdrömmerier.

Idag satt jag och Cissi på hennes balkong/veranda, och såg ut över takåsarna i Almby och vinden som rufsade om i de sommargröna trädkronorna utanför. Vi åt Cissis hembakta goda bullar och drack ur kaffekopp efter kaffekopp. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och inget. Familjehemligheter, vår nuvarande livssituation, arbetsmöjligheter, drömmar, resor, och jag suckade över att jag troligen aldrig kommer hitta min franska man med mörka lockar och mustasch och snea leende. Ena sekunden var vi gravallvarliga och ledsna över att vi inte har något arbete och inga pengar på banken. Andra sekunden fnissade vi och skrattade klingande över våra patetiska liv och livsdrömmar. Vi talade om att skriva en bok. Men vi vet inte om vad. Men det är något jag en dag ska göra. Skriva en bok.

Mitt i alla mina drömmar har den tanken funnits i många år. Mellan drömmarna om att driva ett bed&breakfast på en gammal vingård på franska landsbygden, och att bo i en sprudlande spansk stad bakom ett par färgglada fönsterluckor, och att leva i en liten grekisk fiskeby tillsammans med en grekisk karl med redigt skägg som är ute på havet hela dagarna i sin färgglada lilla fiskebåt. Det var bara några av alla drömmar som florerat i mina tankar. Men mitt i alla dessa drömmar har tankarna funnits om att en dag skriva en bok. I mina drömmar skriver jag min bok helst i en dammig parisisk vindsvåning. Vid ett litet kantstött köksbord och i skenet av ett stearinljus. Utanför dunkar regndropparna på fönstret. Men det överröstas nästan av Edit Piaf's gyllene stämma från den gamla ringrostiga skivspelaren. Och just då. Min vackra franska karl kommer hem genomblöt och kysser mig på kinden och säger: "cherie, jag köpte med mig röpang och croissanter till kvällsmat!" Och ungefär där vaknar jag upp ur min dagdröm av timern på min iPhone som vill berätta för mig att tvätten är klar.

Bonjour tristesse!

Hej vänner och bekanta, medames et messieurs, gamla och nya ansikten,

Gamla bloggen dog och den här uppstod med det. En blomstrande nystart kanske?! Jag kunde inte helt lägga ifrån mig tankarna på en helt egen fransk bloggoas. Bloggen är 2000-talets dagbok. Bloggen är 2000-talets fotoalbum. Det bara är så. Tanken var dock att jag skulle skaffa en egen domän och den skulle heta bonjour tristesse. Men snålheten tog över. Och det fick helt enkelt bli en gammal hederlig blogspot. Igen. Dessvärre var mitt eminenta bloggnamn upptaget här och efter mycket om och flera men och en del irritation, så fick det bli: 

enfranskbaguette.blogspot.com

Men bloggens titel i övrigt får ändå heta bonjour tristesse. Det betyder inte att jag ska blogga om trista saker. Snarare tvärtom. Bloggen får bli ett forum för fina stunder i livet. Och fina saker. Drömmar. Sådärbra fotografier på allt och inget. Och så tycker jag bonjour tristesse har en fin klang, helt enkelt. Dessutom, såklart, är det titeln på vad som blev Francoise Sagans brakdebut-roman på 50-talet. Och som jag för tillfället försöker läsa. På franska. Dumheter jag gör de dagar jag är helt övertygad om att jag är flytande perfekt i det franska språket.

Så. För alla frankofiler och europa-romantiserare som moi, välkomna. Ni andra, ni är också välkomna. Nu kör vi. Nystart. Snart är det höst. Jippi.

Puss.

Kristin.