A breakfast with a vue.

Idag hade Cissi och jag bestämt oss för att ha frukost-picknick i Oset. Vi packade våra väskor med mat hemifrån. Jag köpte med en croissant och Cissan fixade det viktigaste; kaffetermosen! Tyvärr var inte vädret vad det utlovat att det skulle vara. Men det stoppade inte våra planer och istället för att sitta på filtarna vi hade med oss, så virade vi de runt våra frusna kroppar. 

Jag ville ha såna där hopp-kort. Men mina hopp blir aldrig bra. Jag kan inte kort-hoppa, helt enkelt.

Det ser mest ut som en knubbsäl som försöker hoppa upp i luften. Eller en schimpans på crack.


Cissi försökte lära mig. Hon får alltid till det sådär graciöst och livsglatt som det ska vara.

Jag fick ett sista försök. Och det börjar likna något mer än en knubbsäl. Men mina hopp kommer nog aldrig bli graciösa. Kanske för att jag inte är så graciös. Och ganska osmidig.

Efter ett tag började det dugga och vi cyklade vidare till det lilla röda huset. Där kikade vi in genom fönstren och förundrades över dess sanna retro-charmighet, med röd-vit-rutiga dukar, öppna spisen, färgglada möbler, travor med böcker och annat fint.

Den här bilden skulle nog locka många turister. Svensk flicka framför ett rött trähus med vita knutar. Så ursvenskt det kan bli.

Efter ett tag kom den här sötnosen förbi och tittade på oss.

Efter ett tag kom hens kompisar.

Vi matade dem med det som var kvar av min cantaloupemelon. Jag skar i små melonbitar och de slogs om den exotiska frukten. Det var fest för dem, då de troligen oftast får människors gamla mögliga bröd. Jag försökte vara rättvis och se till att alla änderna fick lika många bitar, men till slut upptäckte jag att det var några elaka mobbare i truppen. En and blev biten och jagades bort när hen fick sina melonbitar. Det var det fulaste tyckte vi, och så gav jag den mobbade några extra bitar på slutet för hen såg så himla ledsen ut.

Helt plötsligt öppnade sig himlen och ett sånt där härligt sommarregn fick oss att krypa in under trapptaket en stund. Där satt vi och romantiserade det svenska sommarregnet och tyckte det var så himla mysigt med regn.

När våra livmodrar började tala samma språk cyklade vi till Willys och bunkrade upp med marabou och värktabletter mot den mens-tragedi som väntade oss. Våra menscyklar har blivit synkade. Så hade vi kollektiv mensvärk och fikade med kakor och kaffe på Cissis veranda tillsammans med katten på bilden. Sen såg vi på film och tryckte i oss marabou och var lagom bittra och uppsvullna surkatter resten av dagen. Tills min mage började krampa och jag fort cyklade hem och lade mig i ryggläge i soffan där jag fortfarande ligger. Har lyssnat på P3 planet och Ida Pyk som berättar om sitt Paris. Helt ganska underbart en ond och bitter lördagskväll som denna. Mens - helvetet som de förbaskade männen undkom.