If monday is funday, then tuesday is lousyday.

Today. Efter jobbet åkte vi in till stan. På spårvagnen kom det. PMS-illamåendet. Sussi och Björn pratade om att gå och käka mat. Jag totalvägrade. Och när jag hoppade av spårvagnen riktade jag mina steg till en godisbutik där de har Karamellkungen. För jag visste att det enda som hjälper är saltlakrits. En handfull salta döskallar. Eller salta sillar. Och. Mitt bland allt sötsliskigt godis så ser jag dem. Salta sillarna. Jag roffade åt mig en påse och slängde i massa sillar. Väl ute ur butiken sköljde besvikelsen över mig som en tsunami-våg. Det var söta lakritssillar. Gråtfärdig gick jag därifrån och styrde kosan mot ett av mina favoritkvarter när det gäller shopping. Rottermanni Kvartal. Sjukt bra kvarter. Annorlunda mot övriga Tallinn. På Beschka roffade jag åt mig ett par blommiga tights och viftade med Visa-kortet. Nummer två på listan över vad som brukar hjälpa mot PMS-illamående. Visa-korts-viftning. Slår aldrig fel. Sedan promenerade jag hem, sakta genom stadens mörka gator, med en påse Karamellkungen i min hand.

Den här dagen har varit en blandning mellan bra och dåligt. Jag har varit trött och förvirrad. Morgonen började otroligt dåligt. Jag visste att det inte skulle finnas kaffe i maskinen på kontoret. Därför tog vi en sväng förbi kiosken efter att vi klivit av bussen. För att köpa det, för mig, livsviktiga morgonkaffet. Kiosken var dock stängd. Så går det när jag åker FÖR tidigt till jobbet. Väl på jobbet finns det såklart inget kaffe. Jag sitter och muttrar för mig själv och det måste ha hörts ända in till "kodarna", som hade varit mer förutseende och köpt engångsförpackningar med kaffe. Snart fick jag en förpackning slängd till mig. Dagen blev så mycket bättre. Sussi tyckte dock inte jag skulle klaga och istället tänka på barnen i Afrika. Hon fick ett buttert svar att: barnen i Afrika är minsann inte kaffeberoende. Nej. Men att kaffemaskinen på kontoret strejkar. Det är inte bra. Marcus föreslog att vi skulle köpa en kaffebryggare och brygga eget, godare kaffe. Men nej. Själva grejen med att jobba på kontor är att man ska dricka äckligt automatkaffe. Och man ska längta efter det. Och man ska klaga på att det smakar illa. Så är det.

Dagen har dock inte varit så dålig som den framställs. Den har egentligen varit rolig för jag har haft massa nya saker att göra. Jag har bara varit trött. Jag sover dåligt om nätterna. Vaknar ofta och drömmer mardrömmar. Jag trillar genom hål i golvet eller så vaknar jag och tror att någon är i mitt rum. Jag ser onda andar och är helt säker på att huset är hemsökt. Jag tror kanske husspöket vill säga mig något. Go away. Jag vill ju så gärna flytta. Sussi också. In till centrala Tallinn. Eller Kalamaja. Till ett ställe där jag har urbanismen bakom knuten. Inte en gammal sovjetisk förfallen järnväg. Nej, vi trivs inte i vårt hus. Det känns inte som vårt hem. Och så fort vi kan, kommer vi att flytta.

Men tills dess. Fortsätter vi med våra underbara kökshäng. Fötterna på bordet och öl. Det är sådana vi är.

Rysk kaviar på våra fat, det går bra nu. Kompis det går bra nu.