Jag har tänkt. På att jag flyttat till Tallinn. Vem hade trott att den här franska pärlan skulle flytta till ett baltland? The times they're changing. Bob Dylan. Ja. Tiderna. De förändras. I våras, när jag slet mitt hår över den smärtsamma processen det är att skriva en C-uppsats, oroade jag mig något sjukt över framtiden. Speciellt som jag insåg att jag inte ville flytta till Lund och läsa master. Jag ville från Sverige. Jag ville testa på att leva utanför den perfekta svenska bubblan. Och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte ska bo i Sverige. Jag mår alltid som bäst när jag bor eller vistas en längre tid, utomlands. Jag var dock himla osäker på om jag skulle trivas i Tallinn. I Estland. Om jag bara vetat hur lätt jag skulle falla för den här småfula huvudstaden. Men så är det också någonting med mig och städer. I Europa. Jag åkte en weekend till Krakow och ville stanna där. Jag föll som en fura för Berlin. Jag är kär i Paris sedan lång tid. Förra sommaren ville jag aldrig bo i en annan stad än franska Tours. Jag förälskade mig i Palma i somras. Och jag har i evigheter, även om jag aldrig varit där, suktat efter Lissabon. Jag har alldeles för lätt för att förälska mig i städer. Utanför Sverige. Nu oroar jag mig inte längre för framtiden. För jag tror äntligen jag börjar inse att jag inte ska bo i en svensk mellanmjölksstad. Det finns ingenting där för mig. Jag kan inte vara mig själv där. I Tallinn, där kan jag vara mig själv. Här är vi alla lite märkliga. Sa vi en tidig morgon på en bar. Det är fint. Tallinn, du är märklig. Och jag gillar dig för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar