Igår promenerade jag till Stroomi strand som ligger i närheten av där jag bor. Snön var borta. Isen hade smält. Jag tog sats. Sprang rakt ut i sanden. Ner mot vattnet. Promenerade i motvind längs med havet. Längs med vågorna som slog in mot Koplibukten. Kände doften av hav. Och började le. Mer och mer ju längre bort jag gick. Tills det tog stopp. Och jag tog mig upp mot strandskogen. Dök in på en liten stig och bara gick och gick tills jag hittade ut igen. Med musik i öronen promenerade jag fort hemåt igen. Valborg. Håkan Hellströms nya. Den är perfekt. Vårlåtsromantik som får en att gråta och skratta. Samtidigt. Ett lyckorus gick genom kroppen på mig. Och att promenera längs med havet är det perfekta sättet för att få fart på lyckohormonerna. Ut med ilskan. Bort med irritationen som funnits där. Och jag känner mig nu gladare än på länge. Och jag insåg, att de senaste två månaderna har jag inte varit helt och hållet glad. Jag har pendlat mellan att vara glad och ledsen och arg och irriterad. Och det är ju inte jag. Egentligen. Och den långa kalla vintern har inte hjälpt till. Men nu börjar jag så smått känna mig som mig igen. Det här kommer ta en tid. Och det här kommer att kännas. Men åh, jag mår så mycket bättre redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar