Saknar min fina Valter jättemycket. Och min familj. Och jag har sådan fruktansvärd ångest och dåligt samvete för att jag är här och inte där, för tillfället. Det har hänt saker - och händer saker - som är fruktansvärt jobbiga för tillfället. Jag har väldigt svårt att tala om det - och jag vet inte om jag vill det heller. Men jag känner ändå någonstans att jag behöver få skriva av mig. Lite. För det handlar om något som gör mig både ledsen, men också fruktansvärt arg. Och av de få som läser här, så vet många av er redan vad som hänt. Men för de som inte vet. Som kanske undrar varför jag är mindre glad. Varför jag är disträ - eller kan verka sur. Varför bloggen inte är den glädjefyllda källa den bör vara. Det har sina orsaker. Och ibland - vissa stunder - kan jag tänka bort det. Jag kan skratta och må bra. För stunden. Men, att på det jävligaste sätt som finns, förlora någon som funnits där. Typ alltid. Och även om semestern hemma i Sverige inte enbart handlade om grönt gräs och crème brulée glass i solen, så var det så himla fint att få vara hemma en sväng med några av de som betyder mest i hela världen. Och att få träffa Valter i jättemånga dagar och få bamsekramar av honom. Det gjorde mig lite gladare. För han är den absolut finaste jag vet och jag hoppas han vet om det.
❤��❤��❤��❤
SvaraRadera