Att vara ytlig eller bara vilja vara fin?

Fick i förra veckan höra att jag var ytlig. Jag blev lätt sne först. Men därefter mest fundersam. Jag har aldrig sett mig själv som ytlig? Jag har ju alltid föraktat ytlighet. Människor som är ytliga. Men så är det ju faktiskt så att vad en ser som ytligt ser en annan som inte ytligt. Att komma sminkad, fixad i håret och i hyfsat snygga kläder till jobbet är kanske ytligt i en del människors ögon. Men för mig, är det ett sätt att uttrycka vem jag är, att få känna mig fin och må bra. Jag gillar kläder. Väldigt mycket. Kläder uttrycker människors personlighet innan man får chansen att lära känna deras, förhoppningsvis, fantastiska personlighet. Kläder är KONST. För mig. Och så sminket. Jag tycker det är helt normalt att komma med, exempelvis röda läppar till jobbet. För jag tycker det är fint. Och jag mår bra av det. Som KONST. Kanske är jag ytlig? Kanske inte. Eller kanske är det jag som har uppfattat ytlighet fel? Enligt mig är ytlighet något som kommer inifrån. Sedan att visa upp en fin yta, att vilja vara fin. Njeet, för mig är inte det att vara ytlig. Men jag är inte bitter. Jag har även fått höra att jag är gentille och skulle göra mig som inredningsdetalj.

Och efter år av överbett och även många fina år med tandställning och dessutom efter att genomlidit en jätterolig operation av under- och överkäke. Jo, jag är gärna lite ytlig i så fall. Så länge jag mår bra av det. Och jag både mår bättre och känner mig som en bättre människa när jag får ha fina läppstift på läpparna. Eller som på bilden nedan, iklädd världens bästa bakissunk-outfit. Lite härligt ytligt poserande? Eller bara på fantastiskt bra humör? Ingen som vet ingen som vet. Men jag skulle nog tippa på det senare.