Howdy! Efter en spännande dag på jobbet med brandalarm och allt och så, tog professorn och jag spårisen in till stan. Vi skulle fixa sådant där estniskt id-kort. Och jag är glad att jag inte var själv. För det innebar en nästan två timmars väntan. Först knäppa kort. Ta kölapp. Springa och ta ut pengar (cash is still king of course. In Estonia). Sedan en lång lång lång väntan på vår tur. För att citera Professorn: "att vänta i kö i Estland är som att spela Bingolotto". Vi hade varsin spelbricka (kölapp) och sedan fick vi vänta på att den slumpvis skulle dras. Och det gick inte i turordning. Som man kanske förväntat sig. Nej nej. Här var det huller om buller. Ena stunden var det nummer 144. Sedan 582. För att sedan bli 103. Därav Bingokänslan. Under väntetiden slog vi vad om (i öl. It's how we do business in Estonia) att vi såklart skulle hamna hos en sur tant som inte pratade engelska. När Professorns nummer 147 ropades upp tänkte vi yes. Såklart var det en sur tant som tog sig an oss. Och hon pratade knappt engelska. Därefter vägrade hon betjäna mig samtidigt. Jag fick gott vänta på min tur. Nummer 148. Och fick snällt stiga åt sidan. När det en lång väntan senare var min tur. Då fick jag såklart en som inte heller tyckte hon kunde prata engelska. Jag förlorade vårt vad gällande det. Men Bingolotto var inte slut här. Därefter skulle vi få sätta oss ner och vänta på att få betala också. Såklart slumpvis utvalda nummer. Tycker kanske att efter 147 kommer 148, men nej. Inte då. Även här slog vi vad om huruvida tanten i kassan skulle ha växel eller inte. Det hade hon och denna gång vann jag. Väl klara var suget i öltarmen enormt. St. Patricks blev målet för en öl. En öl blev två öl (4 för 3, en klassisk fin estnisk tradition). Och vitlöksbröd och mat på det. För det var vi värda.
P.S om Bingolotto-experten Linn på jobbet läser det här: HEJ :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar