Igår kväll gick jag och Matilda på bio efter jobbet. Fredagsbio och fredagsvin och fredagsgodis. Vi såg Jack Reacher. Med Tom Cruise. Jag är inte överförtjust i actionfilmer. Men den var helt ok i vissa stunder. Jag tycker dock actionfilmer är ganska töntiga. Särskilt amerikanska. De är ofta "too much". För mycket macho-våld. För lite dialog. För mycket stereotypa könsroller. Våldet går ofta till överdrift. Så pass att det blir töntigt. Jag ser inget macho i det alls. Jag blev störd redan tidigt i filmens inledning. En vuxen karl som ställer frågan: "are you gonna walk like a man or cry like a pussy?"
Hej Hollywood. Det är 2013. Nu får ni ge er. Så vi kvinnor (även kallade fittor) gråter. Och män... de går som män. Seriöst. Den repliken störde mig. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller banka huvudet i väggen. Inget. Jag kände bara att det är fan jävligt långt tills världen inser att den är dum i huvudet och vill åtgärda det. Att gråta ses alltså som typiskt kvinnligt. Och fegt här. Eftersom världens alla kvinnor har en fitta så är detta en direkt förolämpning till vårt kön. Vi är sämre än männen. Vi klarar inte att gå som... en man. Eller något. När man dessutom bor i Tallinn. Där könssegregeringen är enorm. Och där män är macho och kvinnor ingenting. Något som ska tas om hand om. Eller slå på. Jag talar generellt sett.
Och så slutade såklart filmen väldigt förutsägbart. Kvinna i fara. Man räddar henne och dödar andra machos-snubbar med alldeles för mycket våld. Skitcoolt. Näää. Han åker därifrån. Som en slagen hjälte. Och hon sitter säkert än, och suktar efter honom. Han som var så modig och räddade livet på henne. Hon kommer aldrig kunna glömma honom. Typ.
Nej. Överdrivna action-filmer är inte min grej. Och kommer aldrig bli.
En annan sak som stört mig igår kväll och inatt och nu på morgonen. Män som anser sig själva guds barn och som tror de kan skrämma två svenska flickor med repliken "Jag kanske vräker er. Eller så vräker jag en av er. Det beror på hur snäll jag är.." Herregud. Det är så skrattretande. Och jag har en känsla av att vi inte kommer bli vräkta. Han har inga giltiga grunder att vräka oss på. Vår hyresvärd alltså. Han vill bara skrämmas. Få oss att sitta skitnödiga hela helgen och vänta på hans dom. Och då ska vi tycka han är snäll och underbar som gör ett undantag och inte vräker oss. Sitter vi skitnödiga? Nej. Ingen av oss vill bo här. I det här lorthuset. Med en hyresvärd som leker rysk underrättelsetjänst. Varför han ska vräka oss? För nyårsnatten. När vi inte ens var hemma.
Men vad jag stör mig på. Det är att vi som hyresgäster ska följa minsta lilla pekfinger. Men de som hyresvärd får göra lite som de vill. Och känner för. De svarar inte på mejl. De fixar inte saker jag bett dem om. Som ett hål i väggen hyresgästen innan mig orsakade. Vi betalar för att allmänna utrymmen ska städas en gång i veckan. Jag är inte det minsta pedantisk. Men jag mår dåligt varje gång jag nuddar toalettdörren och disktrasan i köket vägrar jag använda. Vi har dåligt fungerande Internet. Med mera. Så fort vi gör något. Jag och Sussie. Så får vi pekfingret riktat mot oss. Även om någon av oss inte ens varit hemma vid det tillfället.
Igår var Sussie kallad till ett möte om husregler. Bara hon. Ingen annan. Jag står väl kanske på tur? Men det spelar ingen roll. Vi är två om det här. Vräker han en, får han vräka oss båda. Annars inte alls. Allt eller inget.
Jag förstår att en fastighetsägare måste se om sitt eget hus. Jag förstår att man måste ha en dialog om något händer. Men det som jag inte kan förstå, det är sättet de gör det på. De försöker leka polis. Men de är inte poliser. De är bara simpla fastighetsägare. Till ett fuskbygge till hus. Och på tomten ska två nya hus byggas. Finns bygglov tro? Nja. Tveksamt.
Gud, jag hatar det här huset. Snälla vräk mig. Låt mig inte bo kvar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar