L'amour, c'est comme une cigarette.

Kärlek och hat. Hat och kärlek. Det är lite så Tallinn får mig att känna ibland. Som en cigarett som tänds och släcks om vartannat. Tallinn. Estland. Ja. Det har sin charm. Sina brister. Fel. Idag bestämde jag mig för att sluta tjyvåka på bussen och skaffa ett sådant där busskort som gör att jag kan åka helt fritt inom Tallinn. Nya bra regler sedan årsskiftet. Det kräver dock ett speciellt grönt kort. Ett kort som i princip är omöjligt att kunna köpa. Några lyckliga har lyckats efter flera misslyckanden. Ingen verkar veta riktigt vart de egentligen går att köpa. Ena dagen finns de på Eesti Post. Andra dagen på R-Kiosken. Det är ett lotteri. Och det är lite typiskt Estland. Sådana dagar kan en bli lite sur och irriterad. Det blåser dock iväg ganska fort. För jag gillar ju Estland. På mitt lite egna sätt. Tallinn, mon cherie. Du är inte Paris. Du kommer aldrig bli Paris. Det går inte ens att jämföra. Men du är här och du är nu och vet du vad, jag tycker faktiskt om dig, trots att du inte är perfekt. Jag sökte efter Frankrike. Jag fick Estland. Det blir inte alltid som en tänkt sig. Men det blir vad en gör det till och det är bara en själv som kan påverka det. Jag kan bli sur och irriterad när Tallinn hoppar och stampar på mitt hjärta. Eller så kan jag bara le och tänka att imorgon är en annan dag. Tallinn kanske bara hade en dålig dag. Alla har dem. Även Paris. Men de som någonsin mer klagar på fransk service, fransk otrevlighet och fransk organisation. De ska jag introducera Estland för.