Lucka 17: Tallinn och jag - en hatkärleksistoria

Idag försökte jag minnas en stund i Tallinn när jag var så äckligt jäkla lycklig och nöjd. När allting var sådär bra och jag och Tallinn hade vår långa smekmånad. Det fick bli den här bilden. Sussis och min första helg här i Tallinn och vi begav oss till havet och skuttade omkring och larvade oss. Sådär som vi ibland (ofta) gör. När den här bilden togs var jag skitlycklig. Förväntansfull. Glad. Och pirrig. Och fullkomligt galet kär i min nya hemstad. Bakom lucka 17: Tallinn och jag - en hatkärlekshistoria.

I lördags natt, eller ja, söndags morse, fick jag för första gången sedan jag flyttade hit, en enorm hemlängtan. Eller till ett land där jag förstår språket och där människor kan förstå mig. Kommunikation. Liksom. För mig är det oerhört frustrerande att bo i ett land där jag inte talar språket. Jag gillar det inte. I söndags morse fick en väldigt osympatisk taxichaffis mig att bli gråtfärdig. Och istället för att tryggt komma hem så fick jag gå hem från centrum. Genom ett mörkt, ödsligt, svinkallt Tallinn. I den stunden avskydde jag Estland. Skitland, tyckte jag. Och allt för att en idiot blev sur för att jag råkade säga en bokstav fel på gatan jag skulle till (och alla säger fel på det gatunamnet). Därefter fungerade inte mitt kort och när jag bad taxichaffissen ge mig kvittona på att det inte fungerade så knövlade han ihop dem och kasta dem åt mig. Sedan körde han in mig till stan igen och jag fick ta ut pengar för att betala resan. Och sedan gå hem i 25 minuter och med en piskande baltvind. Jag var så jäkla ynklig då.

Men redan under gårdagen så släppte ilskan och hatet. Jag gillar ju Tallinn. Jättemycket. Men det är inte alltid perfekt. Precis som jag i vissa svaga stunder avskytt Frankrike (jo, ibland så). För att inte tala om Sverige. Som jag tycker är ett av världens bästa länder, men samtidigt ett av världens tråkigaste länder. Estland är inte ett skitbra land. Och det ger de heller inte sken av att vara heller. De gömmer sig inte bakom en fin fasad. Istället ska fasaden vara så ful som möjligt. Och insidan helt fantastiskt. Alla fall när det gäller hus, har jag hört. Jag kommer säkert få fler stunder då jag blir sur på Tallinn. Då jag vill slå Tallinn och hoppa och stampa på dess hjärta. Men, så kommer de där fina stunderna som gör att man glömmer bort allt hat ganska fort. Några fina ord. En okänd killes leende i väntan på bussen. Och Sussie som har maten klar när jag kommer hem och säger: "jag har lagat mat, vill du ha vin?"

På fredag ska jag för första gången sedan jag kom hit åka "hem" till Sverige igen. Och jag längtar faktiskt. Till att få träffa familj. VALTER. Mormor och Morfar. Vänner. Det ska bli intressant. Men jag tror att jag efter ett par dagar kommer att längta hem, till Tallinn igen. För här kan jag vara mig själv. I Sverige, alla fall i Örebro, känner jag mig mest bortkommen. Och snart är det nytt år. 2013. Vad jag ska lova mig själv inför det nya året? Att lära mig estniska.