See Kopli and then die.

Nu ska jag berätta min historia. Om Kopli.

Jag fick höra redan innan jag flyttade till Tallinn att Kopli inte är så hett område att bo i. Men jag har trots det varit himla nyfiken på det. Så därför var jag inte sen att haka på när Susanna frågar mig på väg hem från jobbet igår om vi ska åka till spårvagnens ändhållplats. Löppeatus. Vi fortsatte över järnvägen mot andra sidan staden. Förbi ryska marknaden och det fina Kalamaja susade vi förbi. Väl framme öppnas dörrarna och vi tvingas gå ut. Vi möts av en träkyrka. Och inte mycket mer än så. Vi kliver på en ny spårvagn och båda sätter sig vid varsitt fönster. Inte bredvid varandra. In kommer ett gäng män. Kopli-tomtarna kan vi kalla dem. Den ena slår sig ner vid mig. En annan var blodig i ansiktet. Susanna gömmer sin plånbok mellan låren och låtsas som ingenting. Jag sitter blickstilla och tittar ut genom fönstret. Spårvagnen gungar till. Kopli-tomten gungar till. Då ser jag i den gungande ögonvrån. En spruta. I hans hand håller han en spruta.

Jag satt blickstilla. Men jag lovar man kunde se paniken i mina ögon. Jag viskar till Susanna: vi går vi går! 
Jag tog mitt pick och pack och nästan sprang längst fram i spårvagnen.

Fem minuter senare tvärstannar spårvagnen mitt mellan två hållplatser. Poliser rusar in i varsin ingång och dörrarna stängs. Biljettkontrollen. Jag har hört att detta sker ytterst sällan. En timme tidigare hade jag berättat för Alexander att det är lugnt. Kontroller sker typ aldrig. Just det. TYP aldrig.

Jag har köpt en månadsbiljett som gäller på all kollektivtrafik. Den har jag alltid ligger i min plånbok i väskan. Bara det att denna gången hade jag inte plånboken med mig. Jag visste ärligt inte vart den var. Någonstans i mitt rum men vart visste jag inte. Återigen. Paniken i mina ögon. På darrande engelska. Skakiga händer. Jag pekar på Susannas biljett. I have one like that. But my wallet got stolen. Jag slängde fram passet och tittade på honom med mina snälla blå ögon under luggen. Han pekar till slut att jag ska gå fram till kassan. Jag förstår inget. Jag frågar panikartat finnen. Susanna, do you have money for the ticket? Hon gav mig en bunt mynt. Jag blev framslängd till kvinnan som körde. Hon pratade estniska. Jag förstod ingenting. Jag fick alla fall inte köpa någon biljett. Var tvärsäker på att jag skulle bli avslängd och få en bot på 50 euro. Jag hade hört om det här innan jag flyttade hit. Estnisk polis är inte heller så mesig som den svenska.

Men jag fick sitta kvar. Jag tror jag fick en snäll gubbe. Jag är glad för det. Jag ville inte ge 50 euro till Estland. Från och med nu har jag alltid med mig plånboken vart jag än går.

När vi sedan gick av spårvagnen möttes vi av en mur med street art. Karma. Stod det. Right in my face.

Eftersom jag tyckte jag hade tjänat 50 euro då jag slapp böta. Gick jag in på en vinylbutik och köpte mig en fransos att ha som prydnad. Charles Aznavour. Idiot, je t'aime. Sedan blev vi ölsugna och gick till beerhouse och drack måndagsöl. För det var vi värda.

 


Nu har vi sett Kopli. Jag är nöjd.