Om att våga vara est.

Häromdagen i mataffären. En dialog mellan mig och pojken bakom kassan.

Jag - Tere! (Täääärää)

Han - Tere!

Han - blablabla (något om vad det kostade)

Jag - *tyst och gav honom pengar*

Han - blablaba (han gav mig pengar tillbaka)

Jag - Aitäh! (Tack)

Han - blablabla (något om jag ville ha kvittot)

Jag - No thanks!

Allt gick som på räls. Jag var est för en sekund. Han trodde jag var est. Men jag försa mig på slutet med engelskan. Det värsta var att det hade varit så enkelt att låtsas vara est hela dialogen igenom. Han hade trott att jag var est. Om jag bara hade lagt mig till med ett enkelt nej på estniska. Ei. Så enkelt hade jag kunnat låtsas vara lokalbo. För är det något jag inte gillar så är det att jag inte kan språket. Jag har snappat upp vissa ord såklart. Men uttalet är så svårt i vissa fall. Dessutom går jag upp i falsett när jag pratar estniska. Det låter helt åt helsike. Susanna går det bättre för. Men hon talar ju finska. Hon har ett försprång. Men ändå, när vi letade efter jäst på Rimi kan ha varit en hyfsat kul stund. Till slut. Susanna frågar: We want to have the thing that makes bread rise...

Dah. Livet i Estland är bitterljuvt.

Ska dock fundera på att läsa språkkurs om kvällarna. Om inte annat för att pimpa mitt CV.